El Hierro ligger så långt bort från Afrikas fastland och de andra Kanarieöarna att man tills Columbus seglade till Amerika var övertygad om att världen tog slut här. Nu vill El Hierro istället att den nya världen ska börja här – de ska bli först att vara helt självförsörjande på egenproducerad, förnybar energi. De har kommit långt, kanske längst av alla, men det svåraste återstår.

Öar är på många sätt idealiska för omställningen till egenproducerad, förnybar energi. Kostnaden att få dit energi är ofta hög, med olja som måste skeppas dit eller el som överföras genom en kabel på havets botten. Samtidigt är förutsättningarna för vind och sol ofta bättre än på fastlandet. Och mest svårmätt men kanske viktigast: det finns en ”vi kan själva”-attityd som blir en drivkraft att minska beroendet av energi från annat håll. Allt detta stämmer definitivt på El Hierro, 268 km2 stor med 11 000 invånare, som kompletterar med att man redan 1997 tog fram en omfattande miljöplan och ännu tidigare börjat satsa på en mycket mer hållbar turism än den massinvasion de andra Kanarieöarna byggt för. Dessutom är ön av Unesco utnämnd till biosfärreservat och geopark, och 60 procent av ön är skyddat från exploatering.

Kanarieöarna: Från eftersläntrare till föregångare?

2017 var Kanarieöarnas samlade elanvändning 97 TWh, ungefär två tredjedelar av Sveriges. All storskalig elproduktion sker hos Endesa, med sex elsystem (i princip ett per ö). Elpriset konsumenten betalar är det samma som på fastlandet, men sedan hösten 2018 är den som producerar el för eget bruk med solceller befriad från elskatt.

Sedan 1990 har Kanarieöarnas klimatpåverkan ökat med 46%, men sedan 2005 har de minskat med 28%; en mycket kraftigt negativ utveckling har vänts. Transportsektorn står för ganska exakt två tredjedelar av energianvändningen, varav lika delar går till landburna transporter och flyget. Elproduktionen står för 20% av den totala energianvändningen och är till knappt tio procent förnybar. Den kan dock nå 20% inom några år eftersom bara 20% av all vindkraft som redan är projekterad installerats. Enbart under 2019 kan 300 MW förnybart adderas till nätet, och till 2025 väntas lika mycket havsbaserad vind tillkomma. Målet på 50% förnybart till 2030 kräver dock en kraftig expansion av förnybar energi, en snabb omställning av transportsektorn och inte minst rejäla energibesparingar som ännu knappt påbörjats.

Redan nu är självförsörjningsgraden hög under vindrika månader. I juli 2018 var El Hierros elproduktion till 96% fossilfri, Gran Canarias 21% och Teneriffas 15%, enligt Kanarieöarnas energimagasin EnergyHub från november 2018. Ön La Palma, som redan 1893 fick sin första vattenkraftsanläggning, arbetar nu med en ”social konsensusprocess” för att definiera hur de bäst ska nå 100% förnybart och har ansökt hos EU-kommissionen om att bli utsedd till pilotområde för användning av förnybar energi. Tre kommuner på ön har tagit fram strategier för hållbar stadsutveckling, med minskad energiförbrukning och ökad andel förnybar energi som pelare, medan Santa Cruz på Teneriffa medverkar i Odyssea-nätverket för hållbara hamnar, med 80 hamnstäder i framför allt Sydeuropa och Karibien. La Palma, både elsektorn och transporter. Men det mest spännande sker på den minsta och bortersta ön, El Hierro.

Vad man gör när det inte blåser

El Hierros lösning på hur man blir självförsörjande på el är unik men samtidigt enkel: Fem vindkraftverk på vardera 2.3 MW som står på en kulle en bit från havet. En normal dag, vilket på El Hierro betyder en blåsig dag eftersom man har 3500 ”vindtimmar” per år, motsvarar vindkraften ungefär öns elbehov, som peakar kring 7.5 MW. Blåser det mer än vad ön behöver, pumpas vatten upp från en nedre dam till en övre på 500 000 m3, 655 meter upp i bergen, i en av öns många naturliga vulkankratrar. I denna damm finns svaret på frågan ”vad gör man när det inte blåser?”. Då släpps vattnet helt enkelt ner igen, genom drygt två kilometer långa och huvudsakligen dolda rör, upp till två kubikmeter vatten per sekund, där fallhöjden ger kraft åt fyra turbingrupper på totalt 11.3 MW. Det gör också att vindkraften kan stå för en mycket högre andel av elproduktionen än de cirka 30 % som experter annars angett som taket för Kanarieöarna. Turbinerna kan nästan sekundsnabbt utjämna skillnader i vind, efter ett telefonsamtal från fastlandet – det är otroligt nog Red Eléctrica de España som beslutar hur tekniken ska användas. Vet man att vinden inte kommer att räcka till på länge, slår man fortfarande på oljekraftverket istället för att tömma magasinet som om det är helt fyllt täcker öns elbehov i fyra-fem dagar.

Självförsörjande: Från 4 till 1450 timmar

2014 invigdes anläggningen, men eftersom lösningen var världsunik, fanns det mycket att lära sig och till en början var elproduktionen inte särskilt stor. Första framgången som gav genljud över världen kom den nionde augusti 2015 då ön under fyra timmar var till 100% självförsörjande på el. Sedan har ön allt oftare och under allt längre perioder varit helt självförsörjande, bland annat under 18 dagar i januari-februari 2018 och totalt 1450 timmar första halvåret 2018, mot 892 timmar samma period året innan. Siffrorna för helåret 2018 är inte officiella än, men det landar på ungefär 57% självförsörjningsgrad, upp tio procentenheter jämfört med året innan. Det beror framför allt på att finjusteringar av anläggningen och på att man nu bättre förstår när det är läge att slå på och av vattenkraften; ibland många gånger under en enda timma, ibland inte alls på flera dagar. För 2019 är målet att nå 70%, men elbolaget Gorona del Vientos tekniker Alberto Castañeda säger också att de enkla segrarna redan vunnits, nu blir det svårare.

Klimat är pengar

Projektet på El Hierro är inte utan kritiker, och de vänder sig främst emot kostnaden.

Totalkostnaden anges till 82 miljoner euro, varav huvuddelen har varit stöd; 35 miljoner euro från EU via spanska statens institut för energidiversifiering och energibesparingar, 14.5 från kanarieöarnas regionala regering. Privata investerare gick in med några miljoner och resten, 25.6 miljoner euro lånades upp från kommersiella banker.

”Visst har det varit dyrt, men dieselgeneratorerna på Kanarieöarna är också dyra. I slutändan är det ett politiskt beslut; vill man vara en modell för grön energi eller smutsa ner? Men hur stort värdet blir beror på hur många som tar efter”, säger José Donaso, VD för UNEF, den spanska solenergiföreningen som också menar att kostnaden kunnat minska om solceller integrerats i projektet.

Men var det en kostnad eller en investering?  2018 sparade Girona två miljoner euro i minskade kostnader för oljeinköp. De betalade tillbaks lånen flera år före utsatt tid och gav en första blygsam vinstdelning till sina ägare, ön, och räknar med en större utdelning framgent både eftersom lånen alltså är avbetalade och eftersom anläggningen blir allt effektivare. Stiger oljepriset, ökar också besparingen.

För de boende är vinsten inte lika uppenbar; hela Spanien har samma elpris och det sjönk inte bara för att El Hierro minskade sina elkostnader. ”Många trodde att de nu skulle få gratis energi, men så var det inte”, konstaterar Juan Pedro Sánchez, VD för energibolaget Gorona del Viento och vice-borgmästare för El Hierro. Eftersom vinsterna alltså inte kan användas för att sänka elpriset, vill Amos Luth, VD för öns turism- och näringslivsorganisation CIT, att de används för att öka delfinansieringen av elbilar och för att underlätta för de som har det sämst ställt på ön, till exempel med subventionerad hyra. Amos är i övrigt starkt positiv till anläggningen, ”den ger oss en global synlighet och får fler att hitta till oss.”

Nyttan av att producera sin egen förnybara el är förstås också tydlig i klimathänseende; det är uppemot tiotusen liter olja per dag som inte längre används, och cirka 25 000 ton CO2 årligen i minskade utsläpp.

100% självförsörjande 100% av tiden – när?

I marknadsföringen är El Hierro redan 100% självförsörjande på el, men det stämmer alltså inte alltid. Juan Pedro Sánchez vill inte sätta ett datum för när det stämmer för hela året, men under 2019 görs en rad studier för att se vad som är det kostnadseffektivaste sättet att nå målet. Det troligaste är att öka vattenkraftens kapacitet i genom att bygga ännu en damm, så att kapaciteten att lagra energi i vatten ökar. Allt vore mycket enklare om man kunde använda saltvatten; då skulle själva havet vara den nedre dammen i systemet, men tänk om den övre dammen spricker? Då är stora delar av öns så känsliga jordbruk med ananas- och mangoodlingar och vinfält utslaget för lång tid framöver – den risken vill man inte ta. Istället är vattnet i dammarna avsaltat; avsaltningen och pumpandet av vatten för hushåll och jordbruk står tillsammans för närmare hälften av öns samlade elförbrukning.

Mer vindkraft är också möjligt, men ska det vara till havs krävs att tekniken med flytande vindkraftverk blir överkomlig, för lika brant som det är på land är det under vattenytan. Solenergi är svaret på hur grannön La Gomera tänker sig att bli 100% förnybar, och är en uppenbar möjlighet också för El Hierro med över 300 soldagar per år, men att 60% av landytan är skyddad betyder också att det inte går att sätta upp solceller där – någon större solcellspark lär det inte bli. Dessutom försvårar spansk lagstiftning; den som sätter upp solceller får inte sälja sin överskottsel till nätet, men att producera för husbehov är äntligen tillåtet. El Hierro har infört en delfinansiering på 50% upp till 7000 euro för solceller, vilket betyder att de flesta skaffar solcellspaket för just denna summa, även om elhandlaren vi möter inte ens känner till bidraget – helt i linje med Candelarias beskrivning av det viktigaste misstaget man gjort; ”vi informerade inte tillräckligt tydligt och noggrant.”

El Hierro är på väg att få en organiserad miljörörelse, ledd av Lucia Iglesias och Francisco Padrón. De är starkt positiva till anläggningen, men tycker att utvecklingen stannat av. ”Ön ska vara helt självförsörjande alltid, inte några timmar då och då,” säger Lucia, medan Francisco saknar en bra dialog med Gerona, och menar att politiken behöver bjuda in till samtal om hur vinsterna ska fördelas; ”Vi har inget förtroende för hur politiken kommer att fördela vinsterna. De bör återinvesteras i att nå 100%, med solceller, anläggningar för att omvandla havets strömmar till energi och flytande havsbaserad vindkraft. Men vi behöver också förstå att miljön är en helhetsfråga; vi kan inte skryta med att vara självförsörjande på energi om vi inte tar bättre hand om våra sopor” Det pågår två rättsprocesser mot den bristande avfallshanteringen på ön, och ett par dagar innan vi möts har miljörörelsen – som är så ny att den ännu inte har något namn – städat stränder och säger sig då ha upptäckt att man täckt stora mängder plast med stenar så att det inte ska synas.

Den begynnande miljörörelsen och Gerona är eniga om att energibesparingar också är en nyckel; att negawatten slår megawatten hur grön den än är, är väldigt tydligt på El Hierro. Regionstyret har subventionerat och informerat energieffektiva lösningar, men än finns mycket kvar att göra och som vanligt gäller att det är lättare att hitta medfinansiering för spännande energiprojekt än för effektivisering.

Nästa steg: Bilarna

Med eftertankens kranka blekhet var dåvarande borgmästaren Tomas Padróns vision orealistisk; 2020 kommer inte El Hierros alla bilar att gå på el. Våren 2019 finns ett drygt dussin elbilar på ön, av ungefär 5000 bilar – uppgifterna om hur många de är varierar. Nu finns inte längre något slutår för fossilbilen, och Juan Pedro Sánchez talar om ”en avlägsen framtid”, men ambitionen är densamma och öns styre har infört en premie på 7 000 euro till den som skaffar elbil, 10 000 euro för den som köper ett eldrivet arbetsfordon – så vitt bekant de största elbilssubventionerna i hela EU, Juan Pedro påpekar snabbt att det bara gäller de som varit skrivna på ön i minst två år. Hittills har ett drygt dussin nappat på erbjudandet, delvis tack vare den största lokala bilhandlaren som snabbt såg en affär i att importera elbilar.

Men under alla gånger vi passerar den centrala laddplatsen i öns huvudcentrum Valverde eller någon av de andra tiotalet laddplatser, ser vi aldrig någon där, trots att laddningen är både modern och gratis – i skarp kontrast mot hur man för några år sen såg stora intäkter till styret om elen kunde säljas till samma pris per kilometer som bensinen och dieseln. Och, som Francisco Padrón påpekar; när vinden och vattenkraften inte räcker till utan generatorn går, är elbilen fortsatt en oljebil på El Hierro.

Tips! Läs också ”Elbilar på Kanarieöarna: Stora visioner, trög start”.

Allt som krävs är vind och fallhöjd

Tekniken El Hierro valt kan användas på många håll; det enda som behövs är vind och fallhöjd. På platta öar som Gotland måste dammarna ersättas med batterier, men t.ex. nästan alla Karibiens öar är i samma situation som El Hierro. Intresset för de åstadkommit har varit stort från hela världen, och Gorona Del Vientos kommunikatör Candelaria Sánchez Galán måste tänka en stund innan hon kommer på vilket som var det mest spännande besöket. Sydkoreas, säger hon till slut – de har ambitiösa klimatmål och ska minska sitt beroende av kärnkraft och kan komma att på mycket större skala ta efter vad El Hierro gör. Minst ett utländskt besök i veckan är det, ofta energibolag eller forskare, men också media från världen över. Och alltfler turister berättar att de valde El Hierro efter att ha hört om öns arbete för förnybar energi, vilket förstått bidragit till att en från början lätt skeptisk besöksnäring nu är med på noterna.

Med berättelsen om hur danska Samsø involverade lokalbefolkningen i omställningen till förnybarhet ringande i öronen (läs här), bleknar allt – så också El Hierro. Förvisso står vindkraftverken lite tätare än vad som vore optimalt ur vindsynpunkt, för att minimera ingreppet i naturen och öka acceptansen, och visst har lokalbefolkningen varit involverad i projektet. Men mer som åhörare än deltagare; Candelaria berättar att varenda skolklass på ön besökt anläggningen, man håller föreläsningar så fort det efterfrågas och informationsskyltar berättar hur systemet fungerar för den som vill stanna till och läsa. För att verkligen få delta måste man tydligt ha något att komma med; ansökningarna om att göra praktik är många och Gerona tar emot fyra-fem personer åt gången, varav flera från utlandet. ”De kommer för att lära sig men vi har väldig nytta av dem”, säger Alberto.

Världen ser den lilla ön

Med tiotusen invånare och en yta mindre än Bornholms, är det som sker på El Hierro förstås helt betydelselöst ur klimatperspektiv. Det har de ledande politikerna, näringslivsföreträdarna och energibolaget insett. Därför har de i bred enighet antagit ett mål som inspirerar omvärlden, att bli först i världen med att vara helt självförsörjande på energi. Och verkligheten är tillräckligt nära den snygga one-linern för att ge El Hierro global klimatbetydelse på ett sätt som den som inte spänner bågen lika hårt aldrig kan få.

 

Mattias Goldmann
vd Fores med 2030-sekretariatet