Målet med all klimatpolitik bör vara att, på kort och lång sikt, bidra till att minimera de skadliga effekterna av klimatförändringarna. Vägen dit är att kraftigt minska utsläppen i närtid och samtidigt verka för att på sikt nå en värld med negativa nettoutsläpp. Vid första anblick kan dessa mål te sig identiska, men i själva verket kräver de till viss del olika sorters politiska åtgärder. En effektiv klimatpolitik har åtminstone tre ben: teknikneutrala styrmedel, innovationssatsningar och internationella insatser. Nedan följer en sammanfattning av artikeln, som går att läsa i sin helhet på Ekonomistas.

Teknikneutrala styrmedel främjar implementeringen av klimateffektiv teknik, och är därmed grundbulten i EU:s system för handel, utsläppsrätter och den svenska CO2-skatten. I Sverige finns det goda möjligheter att höja klimatskatternas styrande effekt utan att höja koldioxidskattens normalskattenivå. CO2-skatten kan omfatta fler sektorer än idag, och staten kan avskaffa klimatskadliga subventioner för att minska utgifterna dessa medför och stimulera klimatfrämjande verksamhet.

Stöd till forskning, utveckling och demonstrationsprojekt möjliggör för ny teknik som på sikt minskar utsläppen i de sektorer som har svårast att ställa om, tex. flygsektorn, jordbruket och stålindustrin. Dessutom behövs lösningar och teknik för att åstadkomma negativa utsläpp om vi ska nå Parisavtalets och Sveriges klimatmål.

Internationella klimatinsatser är som regel mer kostnadseffektiva än liknande inhemska investeringar. Men Sveriges insatser bör värderas utefter vilket inflytande de speglar i övriga världen. Vårt internationella inflytande bygger på trovärdighet, vilket lägger yttersta vikt vid att Sveriges nationella klimatåtaganden verkställs. Senaste statistiken från SCB och Naturvårdsverket visar att vi behöver växla upp ambitionsnivån och tempot för att nå Sveriges uppsatta reduktionsmål 2045.


I Ekonomistas serie om effektiv nationell och internationell klimatpolitik gästar Markus Larsson, programchef Klimat och miljö, Fores och forskare vid Östersjöcentrum, Stockholms universitet, Anton Arbman Hansing, Lunds tekniska högskola, och Mathias Fridahl, klimatpolitisk analytiker, Fores och forskare vid Linköpings universitet. Läs gärna blogginlägget i sin helhet på Ekonomistas, samt tidigare och kommande inlägg i samma serie.