I den svåra diskussionen om vad som funkar för att ändra människors beteende i klimatsmart riktning slår jag ett slag för dödssynden lust.

Jag är inte religiös, men stora delar av miljörörelsen tycks vara det. I alla fall om man ska döma av hur klimatomställningen har profilerats. Vi ska uppoffra och försaka oss till utsläppsminskningar. ”Ändra livsstil, inte klimat” är sättet att paketera budskapet, eller ”innan det är för sent”, bilder på helt nedhuggna skogar, flådda orangutanger och liknande. Klädesindustrin var likadan; strategin tycks ha varit att man skulle känna igen eko-kläderna på femtio meters håll genom att det var de enda helt färglösa. Den förpackade, färdiglagade vegomaten skulle kännas igen på att den såg återanvänd ut från början.

Strategin har inte fungerat; trots att klimatfrågan är akut, trots att vi nu ser klimatförändringarna runtomkring oss och trots både Parisavtal och klimatlagar så minskar inte utsläppen alls i den takt de måste, vare sig globalt eller nationellt. Uppoffring funkade inte, så nu är det dags att omfamna lusten som drivkraft.

Ska vi vara religiösa så ska vi i alla fall välja vilken religiös förebild vi har. Det påstås ofta att svenskar i allmänhet, och miljörörelsen i synnerhet, har en Luther på axeln som säger åt oss att njuta mindre och uppoffra mer. Men, som framgick vid femhundraårsjubileet av Luthers reformation, så är det en vanföreställning av Luther. Han slog fast att vi ska jobba tillräckligt för att kunna försörja oss själva och bistå okända i nöd, allt därutöver är frivilligt. Och om det värkte i själen föreslog han att man skulle ta sig en öl eller fler därtill, och rekommenderade att titta på kvinnor för den som fann att det hjälpte på humöret. Femhundra år senare kanske vi inte ska ta rekommendationerna bokstavligt – även om det finns ett implicit ”titta, inte röra” som en och annan gubbe oavsett ålder skulle behöva ta till sig. Men vi fattar andemeningen; vi kan inte späka oss fram till hållbarhet. Signalen från Buddha är den samma; efter att ha späkat sig i åratal landade han i att det var helt fel väg att uppnå frälsning och omfamnade istället lusten som i rimliga mängder var en del av den gyllene medelvägen till framgång.

Det är nog inte särskilt många som ser lusten efter intellektuell stimulans som en dödssynd. Att begränsa tillgången till böcker eller annan kulturell njutning ägnar nazister och talibaner sig åt medan vi andra förfäras när vi får läsa att bibliotek gallrar ut och bränner fullt läsbara böcker bara för att ingen lånat dem. Det är först när denna intellektuella lust upplevs gå till överdrift som vi ryggar tillbaka. Som när någon forskare eller debattör föreslår att vi ska utnyttja teknikens landvinningar till att arbeta mindre och förkovra oss mer i kultur. Eller när vi en sällsynt gång kommer iväg till teatern eller operan och ser alla kulturtanterna som beter sig som om detta vore deras andra vardagsrum. Vi som är i arbetsför ålder kan också förfäras över alla dessa pigga pensionärer, som långt upp i åttioårsåldern kan vara mer företagsamma än vad vi själva är – värst är det förstås om det är på bekostnad av att vara barnvakt åt våra ungar. Att det sker med pengar de själva samlat ihop under åren hjälper liksom inte, det känns ändå som att det är på vår bekostnad.

Men sen gör vi vår klimatkalkyl och ser vems beteende vi ska förfäras över och vems vi ska förföras av. Och vi ser att kulturtanten – som förstås mycket gärna får vara en han, hen eller den – är ett stort klimatmässigt föredöme. Just detta att i högre grad konsumera upplevelser istället för prylar är en viktig del av att minska vår klimatpåverkan utan att minska vår välfärd.

Forskningen om lust är klimatmässigt intressant. Bland annat visar den att ”saligare är att giva än att taga” gäller också för våra egna belöningssystem. Det är lustfyllt att hjälpa andra, faktiskt också när vi hjälper någon vi inte ens träffat eller förväntar oss att träffa. När vi lämnar in en påse med fullt dugliga saker vi inte längre behöver till Myrorna eller Stadsmissionen är vi glada att någon annan kommer att kunna nyttja dem och det är det vi tänker på snarare än klimatnyttan. Gång på gång har jag också hittat fortfarande giltiga biljetter för ovanligt dyra kollektivtrafikresor lämnade vid inköpsautomaten, av någon som jag aldrig får träffa och som endast i ett mycket diffust ”pay it forward”-läge tjänar på detta själv. För kollektivtrafikbolaget kanske det inte är så goda nyheter, men för den som övervägde att ta taxi och nu har en gratis bussresa istället innebär det helt klart en chans till ett grönare beteende.

Det finns absolut begränsningar för denna glädje i att hjälpa andra. För att den ska fungera väl måste vi kunna se framför oss hur någon hjälps av just vår insats. Att vi hade en liten, liten pusselbit i att livet för framtida generationer kring år 2100 blev drägligare än utan våra gärningar är för diffust och långt borta. Det lustfyllda kan vara altruistiskt, men det fungerar inte om mottagaren är alltför långt borta i tid och rum.

Nu är du förmodligen besviken eftersom jag inte ens nämnt sexuell lust. Jag är för pryd. Men jag konstaterar att Teslas bilmodeller heter S, 3, X och Y, där 3 hade varit E om inte en annan biltillverkare hade ensamrätt på denna bokstav. Tesla Club Sweden visar att bara var tionde Teslaägare skaffade en S, 3, X eller Y av klimatskäl – det vanligaste var ”teknikintresse”. I Danmark är cykel det vanligaste transportmedlet i vardagens resande och det vanligaste skälet till att man cyklar är att man vill hålla sig i form. Följdfrågan varför man vill hålla sig i form ställdes inte, men jag har mina aningar. Det ovanligaste skälet att cyklar var att man vill rädda klimatet.

Klimatfrågan är för akut för att vi ska hinna med att ha tråkigt. Ska vi ägna den så mycket tid, uppmärksamhet och pengar som den tyvärr behöver, så måste den vara lustfylld. Jag vet att jag har rätt, men har jag fel så blir det åtminstone roligare med mitt recept.

Mattias Goldmann,
Vd, tankesmedjan Fores och grundare 2030-sekretariatet

 

I tre avsnitt behandlar tre experter – Mattias Goldmann, Maria Wolrath Söderberg och Jonas Mosskin – frågan om hur vi kan ändra vårt beteende till förmån för ett mer hållbart liv. Samma ämnen som krönikorna behandlar ligger även till grund för seminariet Skuld och skam, rädsla eller belöning och beröm – vad funkar i klimatfrågan?

Läs även:

När argumenten inte längre övertygar mina vänner kan de inte heller rädda mitt samvete av Maria Wolrath Söderberg

Motivation är avgörande för en hållbar livsstil av Jonas Mosskin