Utsläppshandel och utsläppsmarknader
Tweet

Hur fungerar utsläppshandel?

Den vanligaste formen av handel med utsläppsrätter kallas “Cap and trade”. Det innebär att politiker bestämmer hur mycket växthusgaser som får släppas ut i de inblandade länderna under en viss tidsperiod. Sedan skapas utsläppsrätter som motsvarar mängden tillåtna utsläpp. Varje utsläppsrätt motsvarar ett ton koldioxid. De som behöver utsläpp (oftast företag) kan sedan handla med varandra så att de får ett antal utsläppsrätter som motsvarar deras utsläpp. Priset bestäms av marknaden, brist på utsläppsrätter driver upp priset medan god tillgång driver ned det. De totala utsläppen blir desamma oavsett vem som minskar eller ökar sina utsläpp eftersom antalet utsläppsrätter bestäms av det satta taket.

Utsläppsminskningar sker i ett cap and trade-system där de är billigast att genomföra. Det företag som kan minska sina utsläpp till en kostnad som är lägre än kostnaden för en utsläppsrätt kommer att genomföra minskningen, medan de företag vars minskningar kostar mer än utsläppsrätten istället kommer köpa utsläppsrätter.

Förutom att minskningarna sker på det mest kostnadseffektiva sättet är fördelen med utsläppshandel att man från början vet hur mycket som ska släppas ut, det är ett kvantitetsbestämt styrmedel. Detta skiljer sig från det prisbestämda styrmedlet koldioxidskatt, där man först sätter ett pris och hoppas att detta är tillräckligt för att få ner utsläppen till önskvärd nivå. I en utsläppshandel sätts mängden av utsläppen av politikerna och priset av marknaden, med koldioxidskatt sätt priset på utsläppen av politikerna och mängden av marknaden.

Dela ut gratis?

Utsläppsrätterna fördelas till marknaden på två olika sätt. Det som hittills varit vanligast, som använts bland annat inom EU ETS, är att ge bort utsläppsrätter gratis till företag baserat på deras tidigare utsläpp. De företag som sedan släpper ut fler ton än de fått tilldelade tvingas köpa utsläppsrätter av de företag som släpper ut färre ton än de fått tilldelade utsläppsrätter. Handeln sker med “överblivna” utsläppsrätter. Tilldelningen är tänkt som ett sätt att kompensera företagen för att konkurrenter i andra länder inte betalar för sina utsläpp.

Det andra sättet är att utsläppsrätterna auktioneras ut av staten och de som bjuder högst får köpa utsläppsrätterna för att använda eller sälja vidare, EU kommer stegvis att öka andelen auktioner efter 2013.

Mängden utsläpp beror inte på vilken metod som används, eftersom det bestäms av taket. Skillnaden är det ena fallet innebär att utsläppsrätter ges bort som kompensation till företagen och i det andra istället får in pengarna till statskassan. Men om gratistilldelningen beror på gamla utsläpp kan det bromsa teknikutvecklingen eftersom företag vet att de varje ny omgång får fler nya värdefulla utsläppsrätter om de har fortsatt höga utsläpp.

Utsläppshandelns effektivitet är helt beroende av att taket sätts på en så låg nivå att det innebär faktiska utsläppsminskningar. Om antalet utsläppsrätter är för stort, blir priset på utsläppsrätterna för lågt oavsett om de delas ut gratis eller auktioneras ut.

EU/ETS

Det europeiska systemet för handel med utsläppsrätter EU ETS innefattar samtliga 27 EU-länder (plus Island, Norge och Liechtenstein) och omfattar cirka 40% av medlemmarnas totala utsläpp. Från och med 2012 kommer även flyget att inkluderas i EU ETS. Fram till 2020 kommer antalet utsläppsrätter att minska med 21% jämfört med starten 2005.

Fram till nu har merparten av utsläppsrätterna delats ut gratis, men från och med 2013 kommer andelen utsläppsrätter som auktioneras ut öka markant. Energisektorn kommer redan från 2013 behöva köpa samtliga utsläppsrätter, medan 20% av industrisektorns utsläppsrätter ska auktioneras ut. Till 2020 stiger andelen till 70%.

Priset på en utsläppsrätt i EU ETS har under 2011 legat runt 15 euro per ton.

Under 2009 var värdet på handeln in om EU ETS 88,7 miljarder euro.

Köp av utsläppsminskningar utomlands - CDM

Inom det rådande klimatavtalet under FN, Kyotoprotokollet, finns ett antal så kallade flexibla mekanismer där länder betalar för att utsläppsminskningar görs i andra länder, och sedan kan tillgodoräkna sig dem för att nå de åtaganden man gjort i Kyotoprotokollet. Den mest uppmärksammade av dessa flexibla mekanismer är CDM Clean Development Mechanism som är ett system för rika länder att via projekt köpa utsläppsminskningar i fattiga länder. Köparen av dessa projekt, som kan vara länder, företag eller någon form av ombud, kan då tillgodoräkna sig den minskning av koldioxidutsläpp som projektet innebär. En förutsättning för att utsläppsminskningen ska kunna tillgodoräknas är att projektet bidrar till en minskning som inte annars skulle ha genomförts, den ska vara “ny och additionell”, vilket inte alltid är fallet enligt de studier som gjorts.

CDM är emellertid en av få delar av Kyotoprotokollet som varit framgångsrikt. Även om det finns uppenbara brister har systemet bidragit till att rikare länder får möjlighet att nå sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet till ett lägre pris, att viss teknologiöverföring till utvecklingsländer skett samt att det skapats en infrastruktur för handel mellan utvecklade länder och utvecklingsländer.

Att systemet har haft en positiv inverkan innebär inte att rika länder kan uppfylla sina åtaganden enbart genom att köpa utsläppsminskningar utomlands. Dels kommer priserna för dessa att stiga i takt med att köparna blir fler och att de billigaste utsläppsminskningarna har gjorts, dels riskerar det att leda till att teknikutvecklingen i utvecklade länder bromsas eftersom befintlig teknik används i CDM-projekt. Dessutom är det nödvändigt att utvecklade länder visar att det är möjligt att minska utsläppen på hemmaplan, dels för att det visar på ansvar, dels för att utsläppen i de utvecklade länderna är så stora att det är en omöjlighet att köpa så stora mängder som krävs utomlands.

Länkning av olika utsläppsmarknader

EU ETS är den största marknaden för handel med utsläppsrätter. Men runt om i världen finns det fungerande eller planerade utsläppsmarknader. Fungerande nationella marknader finns i Nya Zeeland och Sydkorea. I Australien, Japan och USA finns olika typer av regionala marknader. I flera länder, från Chilie och Kina, till Ryssland, Turkiet och Kazakstan finns planer på att upprätta en marknad för handel med utsläppsrätter.

Ett sätt att skapa ett globalt pris på koldioxid vore att koppla samman dessa marknader till en gemensam marknad. Därmed skulle det bli möjligt för företag att köpa en “europeisk” utsläppsrätt till samma pris som en “amerikansk” eller “japansk” utsläppsrätt.

Att koppla samman utsläppsmarknader är svårt, av flera skäl. Marknaderna ser ofta olika ut, med olika andel auktionerade utsläppsrätter, olika sektorer, system för verifikationer med mera. Dessutom skulle en sammankoppling av utsläppsmarknader utan ett gemensamt tak eller annan reglerande åtgärd innebära att olika länder skulle tjäna på att ha ett högt tak. Stora summor skulle då föras från marknader med låga tak till de med höga tak.

Därför är det viktigt med institutioner som kan övervaka de olika marknader, en internationell överenskommelse om utsläppstak, samt en form “växelkurs” som ger utsläppsrätterna olika värde beroende på marknadens tak.

USA

USA står för 20% av de globala utsläppen av växthusgaser (2007) och är tillsammans med Kina det land som har högst utsläpp av växthusgaser. USA är också det land som under lång tid varit mest omtalat för att inte agera mot klimatförändringarna. Exempelvis drog man sig ur Kyotoprotokollet och har därefter antagit mål för utsläppsminskningar som är mycket blygsamma. Inte minst jämfört med Europas mål. Det har på federal nivå visat svårt, närmast omöjligt, att få till stånd relevanta åtgärder för att minska utsläppen.

De få ljusglimtar som finns, hittas på delstatsnivå. I nordöstra USA finns sedan 2009 handelssystemet RGGI. Liksom i många andra handelssystem fanns ett för stort antal utsläppsrätter, vilket ledde till att priset sjönk till 1,86 dollar per ton. I västra USA finns WCI (Western Climate Initiative), som innefattar bland annat Kalifornien. Kalifornien ser ut att skapa USA mest lovande utsläppsmarknad, 2012 ska man inrätta en marknad som till stor del liknar den europeiska.

FORES Utsläppsmarknadsgrupp

I Sverige finns ett antal framstående akademiker och praktiker som fokuserar på att förbättra handeln med utsläppsrätter. FORES har samlat några av dem i en “Expertgrupp för utsläppsmarknader” som sammanträder 2-3 gånger årligen för att diskutera den nyaste forskningen inom området, för att utbyta idéer och för att ge förslag på hur FORES kan använda den forskningen för att komma med relevanta policyförslag.

I gruppen ingår

• Markus Wråke, Senior Energy Analyst, IEA
• Joakim Sonnegård, Senior Economist, Copenhagen Economics
• Johannes Stripple, Statsvetare, Lunds Universitet
• Åsa Löfgren, Nationalekonomi, Göteborgs Universitet
• Christina Olsen-Lund, Miljörättsjurist, Göteborgs Universitet
• Lars Zetterberg, IVL
• Miriam Munnic Vass, SLU