Det finns en diskussion om huruvida det är skuld, skam och uppoffring eller lust, glädje och engagemang som leder till hållbar förändring. Jag ser det annorlunda. Jag ser frågan mer som hur vi väljer att styra vår uppmärksamhet. Det vi fokuserar på blir också vår verklighet och vardag.

Min övertygelse utifrån mitt arbete som organisationspsykolog både med individer och hela organisationer är att det dåliga samvetet vi bär på kan vara drivkraften som leder till förändring. Att vi faktiskt vill göra annorlunda för att vi inte står ut med oss själva eller med våra arbetsplatsers slentrianmässiga ohållbara vanor. Här kan ångest, rädsla och det dåliga samvetet vara en drivande faktor till att människor fattar alternativa beslut. Därför vill jag presentera ett exempel från mitt liv på hur dåligt samvete ledde till handling.

Jag har tre barn. Det har varit en fantastisk resa att å ena sidan påverkas av sina barn till nya upplevelser och erfarenheter, å andra sidan att förvandlas till en aktiv aktör i vår västerländska livsstil. Det var lätt att stå utanför och förhålla sig kritiskt till vårt samhälles konsumtionskultur när jag levde utan barn, i en familj är det mycket svårare. Min egen ödmjukhet har växt i takt med mina egna tillkortakommanden som förälder.

Först ett konstaterande: varje gång jag fått barn har jag köpt en bil. En begagnad Volvo där hela familjen får plats, där barnvagnar, cyklar och all packning till landstället stuvas in. Det är säkert och tryggt. Men andra gången jag köpte en Volvo drabbades jag snart av existentiell ångest. Hade jag verkligen inte råd att köpa en mer miljövänlig bil? Kombinationen av att bilen drog så mycket bensin och att det fanns andra alternativ gjorde mig frustrerad. När bilen kvaddades efter två år återgick jag till bilpool. Men det var för jobbigt, krångligt och passade inte våra behov. Det funkar helt enkelt för dåligt för många barnfamiljer. När tredje barnet föddes för tre år sedan köpte vi därför en bättre begagnad biogasbil. Bilhandlarna skrattade åt mitt val. Det var en klen motor som inte stod i paritet med dieselalternativet av samma modell. Men jag stod på mig, hade en vän som hade en likadan. Nu åker jag till landet utan dåligt samvete. Utsläppen från min biogasbil är försumbara. Nu har dieselbilarna hamnat i onåd och det är i dagsläget osäkert hur länge bensindrivna bilar kommer att få köras efter 2030. Till och med konservativa bilhandlare tänker nog annorlunda än tidigare.

Men det finns också ett annat spår, där det inte är skuld och skam som aktiverar oss människor. Där det istället är nyfikenheten, glädjen och lusten som är drivande för att vi gör mer hållbara val. Därför vill jag dela med mig av ett annat exempel från mitt liv.

För sex år sedan köpte jag ett gammalt torp i Uppland. Vid torpet fanns en övervuxen äng. En vårdag började jag gräva i den kalla jorden och lyckades få till ett trädgårdsland som mätte 5×5 meter. Det blev ett halvhjärtat försök till odling första året, främst potatisen överlevde. Men året efter grävde jag dubbelt så stort. Min fru började läsa på om täckodling, bloggar och hållbar odling. Tillsammans fick vi plötsligt ett projekt som engagerade båda oss två och hela familjen. Våra barn var med och sådde, vattnade och grävde i jorden. Skörden den hösten blev större. Vi hade plötsligt grönsaker att äta som vi inte visste hur vi skulle tillaga. Men det skänkte oss en höst av nyfiket intresse, våra vänner gladdes åt våra grytor och gudomliga potatis. Förra året, grävde jag ännu mera. Nu var landet 15×10 meter. Trots fjolårets torka blev skörden större och bättre och i år får barnen egna pallkragar att sköta och bestämma själva över. Väder, vind och omsorgen om växterna har gjort att vi alla lärt oss nya saker och dessutom gör vi det tillsammans.

Vårt eget odlande har också lett till att vi äter mer och mer vegetariskt. Det var inte vetskapen om biffens utsläpp som förändrade mina kostvanor. Istället var det grönsakerna i mitt trädgårdsland som fick mig att köpa grönsaker också till mitt kylskåp hemma. Allt eftersom har vi sakta glidit över till att byta ut kött mot fisk och grönt. Barnen knorrar en del, men för mig har känslan varit allt annat än uppoffring. Jag njuter av maten, mår bättre och är faktiskt friskare än tidigare. Idag lagar vi nästan alltid vegetariskt när vi har vänner på besök. Det är enklast så, när alla ändå har så många olika preferenser och behov. Dessutom tar jag med mig de nya vanorna till jobbet och i möten med mina kunder. Jag slår det aldrig i huvudet på kunder, utan ser det mer som att jag kan ha ett leende på läpparna när jag pratar hållbarhet. Vare sig det handlar om odling eller när jag cyklar till kundmötet.

Jag är därför övertygad om att receptet för hållbar förändring både för familjer och större organisationer är att hitta det som motiverar oss människor och medarbetare att gå från ord till handling. Där det blir en lek, ett projekt och en hobby för oss. Eller varför inte en tävling mellan enheter och avdelningar om att minska sin enhets ekologiska fotavtryck. Där den inre drivkraften och motivationen hos var och en jackar i den större övergripande berättelsen om att ställa om hela vårt företag och samhället. Vi ska ha dåligt samvete för hur vi ställt till det i världen, men vi ska också tillsammans kavla upp ärmarna och med ett leende på läpparna ta tag i problemen. På köpet kan världen till och med bli en bättre plats att leva på.

Jonas Mosskin
Organisationspsykolog Sandahl Partners

 

 I tre avsnitt behandlar tre experter – Mattias Goldmann, Maria Wolrath Söderberg och Jonas Mosskin– frågan om hur vi kan ändra vårt beteende till förmån för ett mer hållbart liv. Samma ämnen som krönikorna behandlar ligger även till grund för seminariet Skuld och skam, rädsla eller belöning och beröm – vad funkar i klimatfrågan?

Läs även:

Jag slår ett slag för dödssynden lust av Mattias Goldmann

När argumenten inte längre övertygar mina vänner kan de inte heller rädda mitt samvete av Maria Wolrath Söderberg