Jag går från T-centralen till ett möte på Kungsbroplan. Snabbaste genvägen är över Arlanda Express plattform. Men den väljer jag bort. För när jag går där känner jag mig skyldig. Tänk om någon ser mig och tror att jag ska flyga.

Det har blivit pinsamt att flyga, i alla fall i mina kretsar, men det är inte den primära anledningen utan istället att jag i en mängd sammanhang uttalat mig offentligt om att jag slutat flyga. Till och med i tv. Nu är det helt omöjligt för mig att flyga. Tänk om någon såg mig vid incheckningen på Arlanda. Så förnedrande – att bli påkommen med att vara en hycklare, en som inte lever som hon lär. Att bli sedd på perrongen till Arlanda Express är bara lite mindre genant, fast jag inte ens ska ut på resa.

Det är lustigt att det är en mycket värre tanke för mig att bli påkommen som flygare, än det faktum att jag med min flygresa skulle orsaka ett par ton växthusgasutsläpp. Men just så fungerar vi människor.

Vi är ju beredda att göra vad som helst för våra barn, säger vi. Men att ge upp om bekvämligheter för klimatets skull, det klarar vi inte. Om emellertid grannarna skulle tycka att vi är patetiska som flyger, då kan vi låta bli. Medan skulden finns mellan mig själv och ett ideal eller gentemot en annan människa, så finns skammen mellan mig och min föreställning om andras bild av mig. Till skillnad från skuld är skam kraftigt beteendedrivande, som det verkar.

Under många år har det sagts att man ska avstå från att moralisera i hållbarhetsarbetet. Det gör människor defensiva eller passiva. Eller så sägs det att det är oschysst att skuldbelägga individer – för det borde vara samhället eller systemet som ska lösa problemet.

Nu tyder allt mer forskning på att våra beteenden i hög grad präglas av vad som är socialt accepterat. Vi är starkt styrda av behovet att vara en del i gruppen och är beredda att gå långt för att inte riskera att bli utanför. Det tyder på att det i själva verket kan vara rätt effektivt med en moraliserande samhällsdebatt – så länge det gäller frågor där individen kan göra något åt saken.

Ett stort klimathot är befolkningsökningen, men om en person som redan har fyra barn får höra sig vara en klimatbov, så kan kommentaren skapa vanmakt eller motstånd. Vad ska hen göra åt saken, barnen finns ju redan? Om debatten istället rör sig om beteenden som faktiskt går att ändra på – flyga, äta kött, köra bilen på tomgång, eller sluta skaffa barn när man redan har två, då kan det leda till något. Den stora kraften i skammen finns i kollektivet. Effekten ligger inte främst i att den individ som blivit skammad förändrar sig, utan i att andra runt omkring som sett det ske, inte själva vill bli det.

Den här bilden av hur vi fungerar är inte särskilt trevlig – det är ju en slags rädslokultur. Vi kan emellertid också beskriva det på ett mer positivt vis – som en fråga om identifikation och social tillhörighet. Utvecklingen sker inte bara genom att vi låter bli att tänka och göra på vissa vis, utan genom att vi upptäcker och sprider nya sätt – till exempel berättar vi om våra tågresor för varandra och instagrammar våra veganska middagar. Om människor förändrar sina beteenden, pratar om dem med varandra och till och med börjar förvänta sig beteendeförändringar, så uppstår nya normer. Normer i sin tur styr hur individer orienterar sitt tänkande.

I min forskning om hur människor resonerar i klimatfrågor ser jag att de argument som vi använder för att ursäkta oss inför oss själva är sådana argument som vi också föreställer oss är giltiga i vårt kollektiv. Om ett argument – t.ex. idén om att kunna kompensera för flygresan med sopsortering – blir allmänt dissat bland vännerna på Facebook så blir argumentet så småningom oanvändbart även i individens interna överläggning med sig själv. En hypotes är att ju fler sådana undanflyktsmanövrar som blir omöjliga att använda för att rädda sitt samvete, desto plågsammare blir det att fortsätta med sitt klimatskadliga beteende, och när vi inte längre står ut – då förändrar vi vårt beteende.

Det verkar som om vissa sätt att moralisera fungerar bättre än andra. I januari 2018 hände något intressant. Jens Liljestrand, Isobel Hadley Kamptz, Jonas Mosskin och ytterligare några debattörer skrev i dagspressen om hur de fått syn på sitt eget självbedrägeri när det gäller flygandet och om hur plågsamt det var att erkänna konflikten mellan sitt vetande och sin vilja. Det var en hållning som bjöd in till empati och igenkänning genom att visa mänsklig ofullkomlighet och som inte var ansiktshotande eller byggde upp motstånd. Det förhållningssättet är centralt i retorisk teori om hur man skapar förståelse över meningsklyftor. Vittnesmålen bjöd också in till en slags irreversibel insikt – har man väl sett sitt hyckleri i vitögat så går det nästan inte att o-se det.

Artiklarna aktiverade en debatt som ännu inte klingat av. Kanske eftersom det hakade tag i känslor och tankar som redan fanns hos många. Samtal började i kafferum och på Facebook. Efterhand kom förslag till policyförändringar. Några av dem ser vi nu i regeringens 73-punktsprogram. På sociala medier ber folk om ursäkt för sina flygresor och något har hänt med svenskarnas flygande enligt Svedavias statistik. Vi får se om det håller i sig och leder till att svenskars flygande faktiskt minskar.

Det här exemplet illustrerar det ömsesidiga samspelet mellan individernas och gruppens normer och beteenden. Det samspelet är också ett motargument mot tesen att det är oschysst att kräva beteendeförändringar av enskilda individer – och att man borde fokusera på att förändra systemet. Sett ut det här perspektivet består systemet av institutionaliserade normer. Dessa går inte att förändra top down, men inte heller på något enkelt sätt bottom up – utan först när flera nivåer börjar röra sig samtidigt och i takt med varandra händer det något. Det är svårt att förutspå när och hur det kommer ske, men historiska exempel som gäller synen på slaveri, kvinnors roll på arbetsplatser eller tobaksbruk i offentliga miljöer visar att det inte behövs någon överväldigande mängd engagerade människor för att nya idéer ska få genomslag. När det sker skapas förutsättningar för att politiker, företagare och andra aktörer ska få styrfart och mod att genomföra rejäla förändringar (vilket förstås inte innebär att alla problem plötsligt löses).

Frågan om vad som är schysst är egentligen rätt märklig i det här sammanhanget. Schysst mot vem? Klimatfrågan handlar i grunden om användning och fördelning av resurser. Ska jag ha mer än du? Ska jag ha mer än mina barn? Det är en moralisk fråga. Och det är ju i sådana vi moraliserar. Varför skulle det vara en negativ känsla att bry sig om andras förutsättningar till liv?

Maria Wolrath Söderberg
Fil dr och lektor i retorik vid Södertörns högskola, forskar om hur människor resonerar i klimatfrågor

 

I tre avsnitt behandlar tre experter – Mattias Goldmann, Maria Wolrath Söderberg och Jonas Mosskin– frågan om hur vi kan ändra vårt beteende till förmån för ett mer hållbart liv. Samma ämnen som krönikorna behandlar ligger även till grund för seminariet Skuld och skam, rädsla eller belöning och beröm – vad funkar i klimatfrågan?

Läs även:

Motivation är avgörande för en hållbar livsstil av Jonas Mosskin

Jag slår ett slag för dödssynden lust av Mattias Goldmann