Kampen för demokrati i Nordafrika (referat)
Torsdagen den 3 januari bjöd FORES in till ett extrainsatt panelsamtal för att diskutera vad de senaste veckornas folkliga protester i Nordafrika kan innebära för framtiden. Ser vi början på en demokratiseringsvåg i Nordafrika och Mellanöstern?
I panelen fanns Inga Brandell, docent i statsvetenskap med inriktning på Nordafrika vid Södertörns Högskola, Hamdi Hassan, statsvetare och Mellanösternexpert och Rickard Lagervall, islamolog vid Lunds Universitet och Halmstad Högskola.
Under ledning av FORES VD Martin Ådahl diskuterade panelen tänkbara scenarier, potentiella nyckelaktörer och eventuella dominoeffekter av protesterna i Tunisien och Egypten.
Samtalet tog avstamp i Egypten, där situationen förändras dag för dag och det råder stor osäkerhet om vad som kommer att hända. Hamdi Hassan var entusiastisk och menade att Mubaraks 30 åriga styre nu definitivt var brutet. Och trots att många svårigheter återstår att övervinna, menade Hassan att Egypten nu gick en ljus framtid till mötes.
Såväl Richard Lagervall som Inga Brandell var något mer pessimistiska och menade att det är mycket svårt att ställa några prognoser om Egyptens framtid.
─ Mubaraks avgång innebär inte nödvändigtvis en fullbordad demokratiseringsprocess. Jag utesluter inte att den nuvarande regimen kommer hålla ut tills man hittat en lösning som gynnar den privilegierade grupp som i dagsläget innehar en stark samhällsposition.
Den egyptiska militären åtnjuter sedan decennier en mycket stark maktposition i samhället och hur den väljer att agera är sannolikt avgörande för den framtida utvecklingen. Även högt uppsatta inom den enorma statsbyråkratin, de flesta med bakgrund i armén kommer sannolikt spela en roll i övergången till en ny regim.
─ Mubarak har de senaste dagarna tydligt visat att han inte skyr några medel för att sitta kvar vid makten, något som ger anledning till både viss oro och skepsis inför en smidig övergång till ett annat styre, sade Lagervall.
Det faktum att det nästintill saknas organiserade politiska aktörer i Egypten pekades ut som ett problem då ett politiskt vakuum troligen kommer uppstå när Mubarak väl avgår. Hassan påpekade att El Baradei, den som pekats ut som trolige efterträdare på presidentposten, saknar maktbas inne i landet.
Världen över spekuleras det i vilken roll det Muslimska Brödraskapet kan komma att spela i arbetet med att forma ett nytt egyptiskt statsstyre. Enligt Lagervall utgår sådana spekulationer delvis från felaktiga premisser då organisationen det Muslimska
Brödraskapet saknar något som liknar en gemensam politisk agenda. Inte heller Hassan trodde att Muslimska Brödraskapet har förutsättningar att ensamma ta över makten och menade att väljarstödet för Brödraskapet på sin höjd uppgår till 10-15%. Samtidigt pekade Brandell på vikten av trovärdiga motståndare i ett eventuellt val; vid frånvaro av sådana kan stödet för den islamistiska organisationen mycket väl tänkas bli högre än väntat. Dock var alla överens om att det Muslimska brödraskapet ändå, i någon form, kommer att bli en viktig aktör gällande Egyptens framtida utformande.
Alla tre paneldeltagarna ansåg att oavsett utformning och deltagare kommer den nya regimen mötas av begränsat handlingsutrymme. Dels externa sådana i form av USA och EU, men också interna såsom armén och den folkliga opinionen.
Men varför händer detta just nu? Enligt Hassan är den främsta orsaken till protesterna i Nordafrika kombinationen av en växande frustration inför enorma och ständigt växande sociala klyftor och ett alltmer omfattande och tillgängligt globalt informationsflöde i form av internet och sociala medier.
─ Faktumet att alla visste att presidenten av åldersskäl inom snar framtid skulle komma att ersättas och även det fatalt misslyckade parlamentsvalet har spelat stor roll, ansåg Brandell. Lagervall lyfte upp händelserna i Tunisien som en potentiell faktor.
Leder protesterna som började i Tunisien till en demokratiseringsvåg likt den i Östeuropa 1989? Panelen gav inget entydigt svar på frågan om en eventuell dominoeffekt i regionen. Lagervall menade att den största skillnaden mellan Östeuropa och Arabvärlden är att den senare inte utgör ett enhetligt block utan består av mycket olika regimer.
─ Skulle Tunisien gå mot en fullfjädrad demokrati kan detta sannolikt inspirera till liknande folkliga initiativ i närområdet, trodde han. Hassan höll med om att variationen mellan länderna gör det svårt att förutsäga huruvida detta är början på en arabisk revolution.
─ Men eftergifter av regimerna i såväl Yemen, Jordanien som Algeriet utgör definitivt ljusglimtar och kan förhoppningsvis leda till att fler länder demokratiseras. Ett sådant händelseförlopp förutsätter dock att främst USA men även EU aktivt stödjer en sådan utveckling och använder sitt inflytande på ett effektivt sätt, sade Hassan.
Enligt honom har västvärlden fram tills nu reagerat alldeles för sent och uddlöst.
─ Nu är det nödvändigt att upprätta bred kontakt med Egyptens civilsamhälle utöver kulturutbyten och via sociala medier, sade han.
Panelen påpekade också att den starka nationalistiska ådra som uttrycks av protestanterna i respektive land kan medföra en viss misstänksamhet inför internationella aktörer exempelvis i form av valobservatörer.
Publicerat: 2011-02-04
Translate to English
|
