Så här svårt har det aldrig förut varit, säger Anna som jobbat med miljöfrågor i Ryssland i femton år. I Murmansk och på Kolahalvön, där hon är verksam, finns alltifrån radioaktivt avfall till nya kolkraftverk att diskutera – så hur agerar man i en rysk kontext? Anna – som vi väljer att inte lämna ut mer än så – förklarar. 

Inför resan mejlar jag med ett par miljöorganisationer i Murmansk, som snabbt byter från mejl till messenger eller sms, som de anger är säkrare. Anna, den enda som i slutändan kunde träffas, är mindre brydd. Att e-post läses även av andra än de man mejlar till tar hon för givet men upprörs inte särskilt – såna är spelreglerna bara.

Utländska agenter
Sedan år 2012 klassas miljöorganisationer och andra organisationer som utländska agenter av Ryssland, så fort de har någon form av internationell medfinansiering. Det betyder att de inte får agera i frågor som bedöms som politiska – vad det är specificerar lagen inte men, som Anna med koppling till norska Bellona konstaterar, miljöfrågor är per definition politiska i Ryssland. Justitiedepartementet bestämmer enväldigt över klassningen.

Efter att agent-klassningen införts, med ett namn som förmodligen mycket medvetet klingar spionlikt, har flera miljöorganisationer lagt ner eller kraftigt dragit ner på sin verksamhet, och påverkansarbetet har kraftigt försvårats. “När vi träffar politiker är det alltid den första frågan – är ni en utländsk agent?”.

Också organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter har agent-klassats och de som inte accepterat de begränsningar det innebär har fått så stora böter att hela verksamheten i praktiken hotas, vilket också lett till en kraftig självcensur, förmodligen en del av syftet, resonerar Anna.

De miljöorganisationer som finns kvar har valt en av tre olika strategier. Någon fokuserar på så harmlösa frågor att myndigheterna ser dem som oproblematiska, som att samla in skräp. WWF har så nära koppling till regimen att arbetet får fortgå. Bellona har klassat sig som lokal informationsinsamlare för den norska organisationen, och får då agera relativt fritt.

Undvik kritik
– Detta är inte Sverige, förklarar Anna tålmodigt flera gånger när jag undrar vad miljöorganisationerna egentligen gör på plats i Ryssland, förutom de internationella kampanjer som arrangeras härifrån, t.ex. för säkrare hantering av kärnavfall.Demonstrationer är exempelvis per definition inte tillåtna, kritiska debattartiklar i praktiken inte möjliga att skriva – pressen i Murmansk ägs av industrin och publicerar inte vad de uppfattar som affärshämmande material. Konferenser, seminarier och rundabordssamtal är otänkbara för den som är klassad som utländsk agent och svåra även om man lyckats undvika klassningen.

Att hänvisa till miljölagstiftning och driva rättsliga processer är inte heller en framkomlig väg, menar Anna – miljölagarna är helt enkelt för svaga. Att Ryssland nu ratificerat Parisavtalet är inte till någon stor nytta för klimatarbetet eftersom msn i sitt nationella åtagande inte angett någon konkret utsläppsminskning.

Vad göra? Hålla koll
Så vad kan man då göra? En viktig del är att hålla koll på formella processer. “När industrin ska utvidga eller ändra processer måste den ha ett publikt samråd. Det offentliggörs så anonymt som möjligt, på sista sidan i de officiella tidskrifterna under en intetsägande rubrik, med möte på arbetstid och långt borta så att ingen ska kunna komma. Då kan vi göra skillnad redan genom att markera närvaro och ställa frågor.”

När inget sker får man själv ordna det, resonerade Bellona när de skänkte en laddstation för elbilar till staden – Murmansks första. Eftersom luftkvaliteten i staden är dålig, och transporterna står för en stor del av utsläppen, vore en omställning till eldrift välkommen – och på bussidan är eldrift redan en självklarhet, genom trådbussar från Sovjet-eran.

I slutändan kunde stan inte ta emot laddaren, utan Park Inn-hotellet fick göra det, men vice borgmästaren kunde inviga den. Tanken var förstås att han skulle förpliktiga sig och kommunen till en satsning på laddinfrastruktur och elbilar, men några fler laddplatser har det inte blivit och den Tesla som dök upp på invigningen är fortsatt väldigt ensam i Murmansk. Men med elbilar är det alltid hönan och ägget, nu finns laddaren i alla fall så grunden är lagd, resonerar Bellona som återkommande skrivit om laddaren på sin webb.

Kändisskap skyddar
Miljöorganisationerna arbetar mycket med sociala medier, även om det inte får någon effekt direkt så byggs ett medvetande upp – och många läser. Förutom egna webbplatsen, Twitter och Facebook är kända bloggare viktiga. De är kanske inte miljöengagerade till vardags men flera av dem har gått igång på frågor som hur det radioaktiva avfallet hanteras eller om luftkvalitet och hälsa. De kan också vara mer regimkritiska än andra, skyddade av sitt kändisskap.

Ordna resor
I höst anordnar Bellona en studieresa till Norge och Sverige i miljöfrågor, för ryska journalister. Eftersom många medier har en mycket snäv budget är de ganska lätta att få med sig om resan och uppehället är betalt, och att skriva uppskattande om vad som sker utomlands är inte lika känsligt som att kritisera vad som sker eller inte sker hemmavid.

Ett problem är journalisternas fackkunskaper; resan får också ses som en grundläggande utbildning för dem. Och inte bara i miljöfrågor utan också i demokratiska processer – som när den ryska journalisten frågade den norske borgmästaren om han kunde begära att kritiska artiklar stoppas. Först förstod han inte alls frågan, sen svarade han att det kan han absolut begära, men då måste han i samma stund avgå som folkvald – en situation som skiljer sig från den ryska.

De senaste åren har värdet av denna typ av resor nog minskat, resonerar Anna, eftersom Ryssland är i konflikt med västvärlden. Kritik från väst slår nästan garanterat fel, och även positiva exempel kan reflexmässigt avfärdas.

– Den här tiden måste få ett slut. Detta med utländska agenter och med misstänksamheten mot både utländskt och mot miljöfrågorna. Snart vänder det, säger Anna men kanske är det mest sig själv hon försöker övertyga.

Mattias Goldmann, vd på Fores

Fores har inget samarbete med någon rysk miljöorganisation, men är kritisk till klassningen av miljöorganisationer som utländska agenter och de påföljande begränsningar det innebär.