Ingen enskild stat kan lösa problemen med klimatförändringar ensam – särskilt inte Sverige, som står för mindre än 0,2 procent av de globala utsläppen. Därför är det nödvändigt för ett land som Sverige att hitta sätt att påverka andra länder att minska sina utsläpp, om man har som mål att minska de globala utsläppen. Den här studien undersöker möjligheter och risker framöver.

Som grund för studien ligger det faktum att Sverige endast ansvarar för 0,2 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. Med detta i åtanke betonade Johan Gars i sin inledande presentation främst tre vägar för att ett litet land som Sverige ska på en optimal väg att kunna vara med och påverka i miljöfrågan:

  • Genom föredömets makt visa att det är möjligt
  • Sänka kostnaden för andra länder (genom exempelvis teknikutveckling)
  • Genom att delta i internationella förhandlingar

För att utifrån dessa tre grundpåståenden vidare undersöka hur mindre länder som Sverige bästa kan påverka andra länder att minska sina utsläpp har Johan Gars tittat närmare på forskningen inom tre områden:

  • Koldioxidläckage, där det finns en risk för så kallat koldioxidläckage, att produktion och därmed utsläpp flyttar utomlands som ett resultat av klimatreglering, men den överskattas ofta. Därtill visar studien på att den del av ekonomin som berörs ofta är liten, i exempelvis Storbritanniens fall berörs endast 1 procent.
  • Teknologi, som har en stor betydelse på fortsatta utsläppsminskningar, exempelvis för att kunna realisera energieffektiviseringspotentialen på 10-15 procent. Studien framhåller också vikten av att forskningscentra där man drar nytta av landets särskilda expertis (exempelvis Japan och solceller).
  • Ledarskap i förhandlingar där även mindre länder med hög trovärdighet kan påverka utfallen av de internationella förhandlingarna. Sveriges trovärdighet härrör bland annat från att man minskat sina utsläpp. Att finansiera utsläppsminskningar i andra länder kan ha en negativ effekt på trovärdigheten.

Ladda ner studien

Lansering

Onsdagen den 7 oktober bjöd FORES in till ett seminarium för att diskutera studien “Moving Ahead”, skriven av nationalekonomen Johan Gars.

Medverkande gjorde Johan Gars, Institute for International Economic Studies vid Stockholms universitet och huvudförfattare till studien “Moving Ahead”, Björn Carlén, VTI och tidigare vid Expertgruppen för miljöstudier Martina Krüger, Greenpeace Sverige samt Åsa Westlund (S), Europaparlamentariker och ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedel.

I en kommentar till studien ansåg Björn Carlén, som bland annat arbetat för Expertgruppen för miljöstudien, att problemformuleringen var relevant, men att vissa påståenden om vem ska gå före och hur det ska göras, var vaga. Hen menade också att risken för koldioxidläckage kraftigt underskattats. Dessutom så poängterade hen att gapet i förtroende mellan u-länder och i-länder underskattats, och hen hade därför liten tilltro till att förhandlingarna i närtid skulle leda framåt.

Martina Krüger hävdade att det finns en dominerande uppfattning att det endast är de stora länderna som har betydelse för klimatfrågan, en bild som cementerades under klimatmöte i Köpenhamn. I det perspektivet är studien ett bra tillskott, då den visar på att det finns en roll att spela även för ambitiösa mindre länder. Hen framhöll också att även utifrån ett ekonomiskt perspektiv, utan ambitionen att vilja påverka andra, är det lönsamt att agera snarast, eftersom det med tiden kommer bli allt dyrare att hantera de problem som uppstår.

Åsa Westlund (S) framförde att Sverige både ur ett europeiskt och internationellt perspektiv traditionellt setts som ett föredöme, siffrorna visade på att utsläppen minskat utan synbar negativt effekt på ekonomin, men att det kanske var på väg att skifta. Hen konstaterade besviket att man ej kunnat komma överens om att öka minskningsmålen från 20 till 30 %.

Frågan huruvida det är möjligt att agera föredöme när man köper utsläppsminskningar utomlands var en fråga som engagerade panel och åhörare. Björn Carlén ansåg att nuvarande CDM-system borde skrotas, eftersom det inte hade bidragit till några egentliga klimatförbättringar. Enligt Johan Gars studie kan det också ha en negativ effekt på ett lands trovärdighet och därmed påverkansmöjlighet att inte främst visa på att det går att minska utsläppen på hemmaplan. Även Åsa Westlund och Martin Krüger var skeptiska till att använda sig av CDM som en del av sin klimatstrategi.

På frågan från en av åhörarna ansåg Johan Gars att det inte var något problem om flera länder alla strävade efter att vara föredömen, snarare tvärtom. Det kan enligt Gars ge positiva skaleffekter på teknikutvecklingen om flera samtidigt utvecklar ny teknik.

Johan Gars presentation Moving ahead

Executive summary (pdf)

I Media

DN Debatt: ”Viktigt att små länder visar ledarskap i klimatfrågan”

Miljö & Utveckling: Nationella klimatsatsningar lönar sig

Ladda ner studien