Från att ha programmerat datorer låter sig människan nu allt mer programmeras av dem. Vad händer med demokratin när vi får svårare att överblicka hur och varför viss information når oss? Tomas Kåberger skriver om en teknikutveckling med stora konsekvenser.
Det var en gång en tid där datamaskiner programmerades av människor. Det var under förra årtusendet.
Utvecklingen under 2000-talet har gått snabbt. Världens kommunikationsnät har en enorm kapacitet och vi kan kommunicera med varandra trots avstånd, utan nämnvärd ansträngning nästan med ljusets hastighet.
Samtidigt har datorernas förmåga att behandla information vuxit och det kan nu programmeras att samla in och behandla information som programmeraren själv inte ens vet finns.
Genom att datorerna kan samla in miljarder konversationer mellan människor kan de också skapa budskap som liknar människors. Dessa maskiners snabba tillgång till information och förmåga att välja ut vad som är relevant, har skapat det som kallas konstgjord intelligens, ”AI”.
Maskiner som på detta sätt svarar på frågor skriver snabbt uppsatser, skapar bilder ger sken av att diskutera som människor.
Vi kan tro att dessa maskiner och program kan hjälpa oss att göra det vi vill, precis som andra människor kan göra det vi vill att de skall göra. Men hur mycket bestämmer vi vad de skall göra när vi inte längre förstår hur deras program fungerar, vad det faktiskt gör, och inte minst varför?
Under pandemi-åren tog datoriserad kommunikation över mycket av det som tidigare skett ansikte mot ansikte. Istället för att utsättas för information och nyheter som spreds till alla, utsatte vi oss alltmer för information som styrdes av program skapade för att påverka oss. Man kan tro att dessa program i första hand var gjorda för att ge oss information vi gillade, så att vi skulle acceptera att se mer annonser. Men är det bara det som styr vad som når oss via telefoner och datorer?
När väst-världens rika ägare till de företag som matar oss med mest information ställer sig på parad bakom Trump vid maktskiften i Vita huset fick vi en anledning att ifrågasätta att det bara handlar om pengar.
Det är lätt att styra informationsflöden om man äger dessa datoriserade informationssystem. Man kan gynna spridandet av information som är till fördel för en kandidat men inte information om en annan inför ett val. Man kan försvåra för vissa personers budskap att spridas och hjälpa andra personers budskap att nå fler inför ett val.
För att ta ett exempel: om två olika partier säger att man bör sänka skatten på tobak kan man låta datorerna se till att det ena partiets budskap når personer som tycker att tobak skall beskattas mer, och den andra kandidatens budskap visas för den del av befolkningen som håller med.
Men det kan vara värre. Det finns människor som har nästan hela sin kontakt med andra människor via datorer. Bland dessa kan programmerade datorer uppträda som medmänniskor och systematiskt påverka dem inte bara till politiska åsikter utan också till handling. Genom att programmerade datorer via nätet ger dessa ensamma sådan uppmärksamhet och vänskap som vi gärna vill ha från andra människor kan de förmås att lämna ifrån sig pengar men också göra dem till ensamma terrorister, och gemensamt sopa igen alla spår.
Vi har ett samhälle där datorer börjat kunna programmera människor. Vad betyder då ”demokrati”?
Tomas Kåberger är styrelseledamot i Fores och bland annat professor i Industriell Energipolicy vid Chalmers i Göteborg. På 1980-talet utvecklade han kursen ”Datorer och samhälle” som gavs för Dataingenjörs-programmet vid Chalmers.
Ett avslutande tillägg: det jag precis beskrivit förutsågs redan på 1900-talet. En fortfarande läsvärd, även om den idag framstår som lite naiv, bok är The Rise of the Computer State av David Burnham, utgiven 1980 av Random House, New York.
Ulrica Schenström har valt att lämna posten som VD för tankesmedjan Fores. Ulrica har varit en tydlig liberal röst under sina fem år som vd för Fores och gjort starka och engagerade insatser.
Även Lars Weinehall, senior professor i Allmänmedicin och epidemiologi, Umeå universitet, lämnar enligt tidigare plan, Fores styrelse efter 12 år som ordförande.
Till ny ordförande har Fores valkommitté utsett Catharina Håkansson Boman. Catharina har bland annat en bakgrund som politisk chefredaktör för Södermanlands Nyheter, statssekreterare i Näringsdepartementet, statlig utredare, ordförande i Folkbildningsrådet samt förhandlingsperson och styrelseordförande för uppföljningen av Sverigeförhandlingen.
Fores genomgår en översyn av sin verksamhet på grund av begränsade ekonomiska resurser. Som en konsekvens har styrelsen beslutat att avveckla nuvarande personal och lokaler. Avvecklingen ska ske på ett ansvarsfullt sätt gentemot nuvarande personal och samarbetspartners, och som ger handlingsfrihet och bästa möjliga förutsättningar att överföra verksamheten i nya former.
Fores verksamhet ska fortsätta. Opinionsbildning och reformer för frihet, demokrati och hållbarhet har aldrig varit viktigare än idag.
Kontaktperson: Catharina Håkansson Boman, styrelseordförande, catharina.hakansson.boman@gmail.com
Fores vd Ulrica Schenström är återkommande krönikör på Södermanland Nyheter. Där skriver hon om bland annat liberalism, svensk inrikespolitik och internationella händelser.
”Uppfinn inte civilsamhället på nytt”, 24 januari 2025
”Håna inte biståndet – det spelar stor roll”, 28 december 2024
”Europa behöver enas kring mitten – eller falla”, 23 november 2024
”Åsiktsregistrera Liberalerna i stället”, 18 oktober 2024
”Den trasiga Sverigebilden beror på mer än kriminaliteten”, 21 september 2024
”Magda-Moderater kan göra Harris till president”, 23 augusti 2024
”Vem vinner på att du ser fiender överallt?”, 20 juli 2024
”Franska superstjärnan står upp inför stormen”, 20 juni 2024
”Folklistan är allt som är fel med partipolitiken”, 24 april 2024
”Alldeles för få förstår farorna i vår omvärld”, 22 mars 2024
”Fiendens fiende är ingen sann vän”, 22 februari 2024
Världen är på väg mot en katastrofal temperaturökning på över 3 grader. Det framgår av en färsk FN-rapport som understryker att tiden håller på att rinna ut för att hantera klimatförändringarnas värsta effekter. Rapporten visar att möjligheten att hålla uppvärmningen inom 1,5 grader ”kommer att vara borta inom några år” om vi inte agerar snabbt. För att hålla oss inom detta mål måste de globala utsläppen minskas med 42 procent till 2030 och med 57 procent till 2035, jämfört med nivåerna 2019. Läs Fores vd Ulrica Schenström och klimatpolitiska expert Anna Willmans kommentar om rapporten.
Klimatförändringarna orsakar redan allvarliga skador på människors liv och samhällen världen över. Med varje bråkdel av uppvärmning ökar både frekvensen och intensiteten av farliga värmeböljor, förödande stormar och andra katastrofer. Det innebär att varje ton koldioxid som undviks minskar människors lidande. Vid 3 graders uppvärmning menar forskare att världen kan passera flera kritiska trösklar utan återvändo.
Utmaningen för länder ligger i att göra sina ekonomier fossilfria och motståndskraftiga mot klimatförändringar. För utvecklingsländer är detta en särskilt svår utmaning eftersom det kräver stora investeringar och tillgång till ny teknik som både bryter fossilberoendet och ökar motståndskraften mot ett varmare klimat. Samtidigt kämpar många av världens fattigaste länder med ansträngda budgetar, höga statsskulder och en privat investeringssektor som ofta tvekar att investera i tillväxtmarknader.
Rapporten betonar att utvecklingsländer är i akut behov av kraftigt ökade investeringar. Finansieringen av klimatåtgärder i dessa länder kommer att vara ett huvudämne under COP29-toppmötet i Baku. Länderna förväntas enas om ett nytt långsiktigt finansiellt mål som ersätter dagens mål på 100 miljarder dollar per år, vilket sattes 2009 och nåddes först 2022.
Men, som med många frågor på COP, finns det en klyfta mellan vad rika och fattiga länder tycker kring denna fråga. Denna klyfta lär förvärras av att fler rika länder, inklusive Sverige, nu minskar sina biståndsbudgetar, vilket är var medel som ska användas för klimatfinansiering kommer ifrån.
I regeringens reformagenda, som beskriver Sveriges nya biståndsstrategi, kan vi utröna ett skifte i klimatbiståndets prioriteringar – från klimatanpassning till utsläppsminskningar i stora utsläppsländer.
Att fokusera mer på medelinkomstländer och utsläppsminskningar kan framstå som ett effektivt sätt att använda begränsade medel. Men samtidigt finns det ett uppenbart behov av klimatanpassning i låginkomstländer, där finansiering är svår att få tag på. Vi behöver därför arbeta på båda fronterna – både utsläppsminskning och anpassning – snarare än att minska stödet till anpassning i fattigare länder för att prioritera utsläppsminskningar i medelinkomstländer.
Skiftet i prioriteringar kan även signalera ett minskat fokus på ”sköra stater” (fragile states) – länder som ofta är mycket sårbara för klimatförändringarnas negativa effekter men som har låga utsläpp och därmed begränsade möjligheter att minska sina utsläpp, även om de med rätt stöd skulle kunna undvika framtida utsläpp. Genom att ignorera dessa staters akuta behov av klimatanpassningsstöd riskerar vi inte bara att öka deras sårbarhet, utan också att minska förtroendet för de pågående globala klimatförhandlingarna.
Parisavtalet bygger på att varje land lever upp till sina egna klimatmål, där de rikare länderna ska leda vägen och ta ett större ansvar. Detta ledarskap är avgörande för att bygga internationellt förtroende. Det är därför centralt att vi själva håller vad vi lovar och inte fördröjer klimatomställningen. Om vi visar att vi kan minska utsläppen, samtidigt som vår ekonomi växer och utan att skapa sociala spänningar eller protester, kan vi inspirera andra att följa efter.
Den svenska regeringen måste höja ambitionsnivån för att säkerställa att vi når både våra nationella och EU- klimatmål. Regeringen når i dagsläget inte de nationella klimatmålen, och EU-målen för 2030 ser också ut att spricka. Fler styrmedel behövs för att få bukt med utsläppen inom transport och jordbruk. Miljömålsberedningen behöver också ta fram förslag på effektiva incitament för att öka kolsänkorna i skog och mark.
Om vi misslyckas med detta, riskerar andra EU-länder att följa efter. Om fler medlemsländer börjar bryta mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Och om ledaren i det globala klimatarbetet börjar svikta – vilket budskap skickar det då till resten av världen?
Ulrica Schenström, vd Fores
Anna Willman, klimatpolitisk expert Fores
Läs hela rapporten
|
|
|
Den 15 maj presenterade Finanspolitiska rådet 2024 års rapport om Sveriges finanspolitik. Bland kommentatorerna fanns Fores vd Ulrica Schenström. Nedan kan du läsa hela hennes kommentar och på Finanspolitiska rådets hemsida kan du se hela konferensen i efterhand.
Först och främst vill jag tacka för den stora äran att få vara här och kommentera er rapport, specifikt kapitlet om statens roller i klimatomställningen.
För er som inte känner mig så heter jag Ulrica Schenström och är VD på den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Till skillnad från de andra kommentatorerna är jag inte någon nationalekonom, framför allt ingen professor i nationalekonomi, så jag har tagit mig an det här kapitlet på ett lite annorlunda sätt än vad de flesta i det här rummet kanske är vana vid.
Men även om jag inte är nationalekonom har jag under mitt liv samlat på mig en hel del nationalekonomer. Jag har också varit med och förhandlat fram flertalet statsbudgetar under alliansregeringen. Så finanspolitik och ekonomisk-politiska frågor är definitivt inget främmande för mig.
Frågan som behandlas i kapitlet – vilken roll staten ska spela i klimatomställningen – är ju dock till syvende och sist en politisk fråga. Även om vetenskapen är tydlig med att vi måste minska utsläppen snabbt och kraftigt för att lindra klimatförändringarnas värsta konsekvenser, så ger vetenskapen inget konkret svar på hur detta ska gå till. ”Huret” bottnar i stället i ens politiska uppfattning, värderingar och hur olika intressen ska vägas mot varandra.
Vad de flesta politiker, och numera samtliga riksdagspartier, ändå är överens om, och som den här regeringen gång på gång påpekar, är att vi ska nå våra klimatmål i enlighet med internationella klimatavtal som Parisavtalet. Hur ligger Sverige till i efterlevnaden av dessa klimatmål?
Vi alla vet svaret på den frågan. Expertråd efter expertråd – Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten – pekar på att Sverige är på väg att missa i princip alla klimatåtaganden, såväl de kortsiktiga som de långsiktiga. Nu visar Finanspolitiska rådet på liknande slutsatser: det finns ingen sammanhållen och begriplig plan.
Till följd av minskad reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter, utan några andra styrmedel på plats att ersätta dem, ökar vi utsläppen i stället för att minska dem.
Regeringen verkar alltså göra tvärtemot vad man behöver göra för att leva upp till de nationella och av EU satta klimatmålen, som man gång på gång konstaterar att vi ska nå.
När flera viktiga delar i EU:s klimatpaket Fit for 55 klubbades igenom under det svenska ordförandeskapet förra våren lyfte regeringen fram det som en milstolpe för det globala klimatarbetet.
EU:s klimatlagstiftning är en enorm framgång och något vi ska vara stolta över. Men hur Sverige nu ska leva upp till de bindande klimatkraven till 2030 är för mig fortfarande en gåta.
I stället skjuts beslut om nya styrmedel fram till nästa mandatperiod. Och vad är konsekvenserna av det?
EU:s ESR-krav till 2030 kommer att kräva ett stort omställningstryck i transportsektorn. Det beror på att det är svårt – inte omöjligt, men svårt – att minska utsläppen inom jordbruket; att vi har ett skarpt LULUCF-krav och skärpt utsläppshandelssystem, vilket begränsar våra möjligheter att köpa loss utrymme därifrån; samt att det råder osäkerheter kring våra möjligheter att köpa utsläppsutrymme från andra länder. Oavsett om regeringen skulle lyckas utnyttja alla dessa flexibiliteter kommer vi att behöva se ett betydande omställningstryck i transportsektorn.
Regeringen pekar ut elektrifieringen som den långsiktiga lösningen. Det är förstås helt avgörande att den frågan ges stort utrymme. Elektrifieringen är den centrala lösningen för att vi ska lyckas ställa om såväl vår industri som transportsektor.
Men det kommer att ta tid och det kommer inte att räcka för att vi ska nå vårt ESR-åtagande till 2030. Vi hinner inte elektrifiera hela transportsektorn fram till dess – det är för många fossildrivna bilar där ute. Vi måste alltså hitta andra sätt att minska utsläppen. Och dessa sätt kommer oundvikligen att behöva öka bränslepriserna om vi ska lyckas få ned utsläppen i tillräcklig grad.
Men ju längre vi väntar, ju skarpare utsläppsminskningar måste vi få till och desto högre bränslepriser kommer vi sannolikt att få. Väntar vi med nya styrmedelsbeslut till 2027 kan bränslepriserna komma att stiga till höjder som knappast skulle accepteras. Detta måste regeringen vara ärlig med.
Vad skulle hända om vi struntar i EU:s krav? Om Sverige bryter mot EU:s klimatlagstiftning finns det risk att skattebetalarnas pengar kommer att behöva gå till EU-böter. Någon kanske skulle säga att ”Äsch, det är nog inte särskilt stora summor på det stora hela. Det klarar vår statskassa av.” Men vågar vi betta på det? Är det ansvarsfullt att resonera så? Och vilka utgiftsområden skulle man behöva ta ifrån då – försvaret, skolan eller sjukvård?
Och utsläppen då? Några procent högre utsläpp i Sverige spelar kanske ingen avgörande roll på global nivå, men vilka signaler skickar det till EU och resten av världen?
Den stora risken med att inte respektera EU-lagstiftningen och missa utsläppskraven är att andra länder kan följa efter. Risken ter sig större nu när motståndet mot en ambitiös klimatpolitik ökar i många EU-länder. Då handlar det inte bara om Sveriges del av de globala utsläppen, utan om EU:s. Då handlar det inte längre om en liten ekonomi, utan om en mäktig ekonomi med stort inflytande i världen.
Om fler medlemsländer bryter mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Vad skulle det innebära för resten av världens klimatarbete om den främsta drivkraften i den globala omställningen börjar svikta?
Inte nog med att våra missade klimatkrav riskerar att hämma EU:s klimatomställning – det riskerar också att skada Sverigebilden. Bilden av Sverige som ett hållbart föregångsland. Vårt inflytande i internationella klimatförhandlingar har byggts på ett starkt förtroendekapital, som kommer ifrån att vi lyckats minska våra utsläpp utan att det påverkar vår tillväxt negativt eller skapar större sociala slitningar. Börjar vi misslyckas med det har jag svårt att tro att det inte skulle skada Sverigebilden och därmed våra förhandlingsmöjligheter.
Som Finanspolitiska rådet visar behöver staten ta ett helhetsgrepp om energipolitiken och utvecklingen på elmarknaden.
I regeringens energiproposition läggs det fram bra målsättningar för 2045, men inget konkret mål för hur elproduktionen ska byggas ut till 2030. Industrin behöver också veta hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt för att de ska lyckas ställa om till 2045. Annars riskerar viktiga investeringar att skjutas fram eller gå till andra länder.
Får vi inga tydliga besked om hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt riskerar alltså Sverige att tappa investeringar, vilket i sin tur drabbar konkurrenskraften och tillväxten.
Det är förvånande att ett parti som Moderaterna, som just arbetar för att främja konkurrenskraft, näringsliv och tillväxt, inte prioriterar detta.
Problemet är inte att det saknas effektiva styrmedel i den klimatpolitiska verktygslådan – utan problemet är bristen på politiskt ledarskap.
Vi får aldrig glömma bort att politik är på riktigt. Innehållet i de politiska reformer som läggs fram påverkar människors liv. I klimatfrågan både nuvarande och framtida generationers. Därför är det viktigt att vilja förändra, förbättra och vinna med de bästa reformerna.
Det är uppenbart att den här regeringen inte gjorde ett tillräckligt stort förhandsarbete på klimatområdet. Och är man inte förberedd så är man alltså inte förberedd, som en vis person en gång sa.
De som börjar med kommunikation och kortsiktigt taktiserande, och först därefter försöker konstruera reformer, kommer alltid att misslyckas i det långa loppet. Tyvärr består politiken i dag av alldeles för många som sätter färg och form före innehåll. Visst är färg och form viktigt, men när ledarskapet haltar och drivkraften är något annat än samhällsförbättring blir det politiska landskapet fördummat och polariserat.
Detta såg vi hända under den klimatpolitiska debatten under valrörelsen 2022. Då slängdes det med populistiska utspel: kärnkraft ställdes mot vindkraft och alla partier förutom Miljöpartiet tävlade om vem som kunde sänka priset mest vid pump.
I stället för att visa på en tydlig samhällsvision beskyllde partierna varandra för kostnadskrisen och spädde därmed på polariseringen i klimatfrågan.
Moderaterna gick tidigare ut med att man ville vara ”den gröna högern”. Var det bara ett taktiserande för att få tillbaka väljare, i synnerhet kvinnor i Stockholms stad, som röstat på Socialdemokraterna på grund av att den här regeringen valt att samarbeta med SD? Om så är fallet handlar det inte längre om ett genuint engagemang, utan om maktbegär.
Samma typ av populistiska retorik används även nu – snart två år in i mandatperioden. Regeringen menar att inget hushåll eller företag ska drabbas ekonomiskt av klimatomställnigen. Men som Finanspolitiska rådet påpekar är det varken rimligt eller genomförbart att kompensera fullt ut för högre drivmedelspriser. Det är helt enkelt dömt att misslyckas.
Vad händer om politiken inte levererar på sina löften? Då kommer väljarna inse att en röst på ett parti inte längre är en garant för att föra samhället mot den riktning som partiet utgett sig för att jobba mot. Detta kommer att spä på missnöjet och i sin tur underminera acceptansen för klimatpolitiken.
Det ligger en fara i när fler politiker anammar populisters retorik och arbetssätt för att tillfälligt vinna väljarstöd i enstaka sakfrågor. Utöver att vi får kortsiktig politik som tappar den långsiktiga visionen och kopplingen till forskningen, riskerar den sakta men säkert att bryta ner förtroendet för politiken.
Här känner jag en oro inför EU-valet. Högerpopulistiska partier vinner mark i flertalet medlemsländer – partier som vill riva upp EU:s klimatpolitik. Dessa partier kapitaliserar på det missnöje som spridit sig bland Europas lantbrukare och spär på narrativet att klimatpolitiken är syndabocken.
Vad händer om Trump återtar makten? Trump som lovat oljebolag att skrota USA:s klimatpaket IRA och öka oljeborrningen – i utbyte mot 1 miljard dollar.
Jag tror att valen i EU och USA kommer att bli en indikator på hur politiken kommer att utvecklas framöver.
Det vi kan göra är att försöka påminna och påpeka, för annars kommer populistiska och nationalistiska krafter att få ännu mer att säga till om. Då går vi mot en samhällsutveckling som få av oss önskar.
Men det vi också måste göra är att ta oron och missnöjet på allvar. Vi ska inte förneka att de problem som lantbrukarna protesterar om inte är reella. Vi ska inte heller beskylla dem för att vara klimatförnekare – då bidrar vi bara till ytterligare polarisering. Utan vi måste ta oron på allvar, för utan acceptans kommer klimatomställningen aldrig att lyckas.
För att klimatomställningen ska lyckas är en bred acceptans avgörande. Människor måste känna sig delaktiga i omställningen – inte utanför den.
Lantbruket står för en betydande del av utsläppen och måste såklart ta sin del av ansvaret, men lantbrukare måste också ses som en del av lösningen – inte problemet.
Vikten av acceptans och legitimitet hos medborgarna betonas i regeringens klimathandlingsplan. Problemet är bara att regeringens definition av acceptans hittills har varit att sänka bränslepriset vid pump. Men acceptans får aldrig innebära att låta den grupp som skriker högst underminera klimatpolitiken.
Politiken behöver hjälpa till. Inte genom att sätta viktiga prissignaler ur spel och ta bort själva incitamenten för att minska utsläppen, utan genom andra åtgärder.
I det läge vi är i dag förstår jag att man som politiker kan se det som en omöjlig uppgift att föra en ambitiös klimatpolitik som också accepteras av människor – men med rätt reformer, tydlig kommunikation och politiskt ledarskap är jag övertygad om att det går.
Här redovisar Finanspolitiska rådet flera fördelningspolitiska åtgärder som staten kan vidta för att öka acceptansen.
Visst att många typer av stöd är behäftade med olika problem och utmaningar, i form av bristande effektivitet eller träffsäkerhet – men i det läge vi är i nu – där politiken inte vågar genomföra de reformer som krävs av rädsla att tappa väljare – don’t let perfect be the enemy of good.
Generella skattesänkningar kanske må vara mer optimala ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men som ni visar är kopplingen mellan ökade klimatrelaterade skatter och skattesänkningar inte alltid tydlig för de som drabbas. De är inte heller lika träffsäkra ur fördelningssynpunkt, eftersom skattesänkningar påverkar alla medborgare, medan de som drabbas hårdast är låginkomsttagare och landsbygdsbor.
Flertalet enkätundersökningar visar ju här att – i de flesta länder och sammanhang – så är riktade stöd mer populära än generella skattesänkningar. Om de klimatrelaterade skatteintäkterna öronmärks, i form av kompensation till särskilt drabbade hushåll eller att intäkterna går till klimatrelaterade ändamål, kan acceptansen öka.
Likaså är lokal kompensation för utbyggnad av vindkraft viktigt, inte bara för att undanröja hinder för vindkraften, utan också för att minska klyftorna mellan landsbygd och stad.
I stället för att sänka priset vid pump och låtsas som att klimatomställningen inte kommer att drabba någon borde regeringen snarare titta på dessa åtgärder.
För att skapa acceptans behövs också tydlig och transparent kommunikation om klimatpolitiken och de olika stödåtgärderna. Detta är i sin tur beroende av det ledarskap som politikerna visar.
Det politiska ledarskapets roll kan inte underskattas, särskilt inte i en så långsiktig fråga som klimatomställningen. Det är avgörande att politiken pekar ut färdriktningen, håller i och håller ut.
Politikens roll som möjliggörare är central i detta sammanhang. Olika aktörer, både hushåll och företag, måste ges långsiktiga och robusta regler och incitament att förhålla sig.
Jag är helt enig om Finanspolitiska rådets slutsats att klimatpolitiken måste förklaras – och försvaras – för att nå acceptans. Vi måste förklara varför klimatomställningen är viktig, att de åtgärder vi vidtar är effektiva, och att vi gör det vi kan för att inte göra det onödigt dyrt för oss själva och stöttar dem som blir särskilt drabbade.
Jag håller också med om att politiken måste vara ärlig med att det kommer att kosta att bekämpa klimatkrisen. Det kommer att skapa vinnare och förlorare på vägen, bland företag, regioner och hushåll. Men inte för alltid. Och med rätt strukturomvandlingspolitik och fördelningspolitik kommer vi att gå ur som vinnare.
Vi måste också vara ärliga med vad som händer om vi inte gör något nu. Det blir inte bara dyrare och svårare att ställa om – utan det minskar också våra chanser att undvika klimatförändringarnas värsta effekter.
Politiken får inte heller porträttera omställningen enbart som ett tungt ok. Det spär bara på polariseringen och missnöjet. Snabbare utfasning av utsläppen kommer att leda till ökat välstånd. Det genererar investeringar, ökad konkurrenskraft och ökade intäkter. Det kunde vi inte säga tidigare men det kan vi nu. Tillväxt och minskade utsläpp går hand i hand. Detta måste förmedlas tydligare.
Slutligen – vad skulle vi då kunna göra? Just nu håller Fores på att tillsätta en arbetsgrupp – ja, arbetsgrupper är hett just nu – som ska ta fram förslag på hur staten kan möjliggöra den gröna strukturomvandlingen. Vi kallar gruppen för den ”gröna arbetslinjen”. Och i den gruppen kan jag lova att många nationalekonomer kommer att sitta.
Ulrica Schenström, 15 maj 2024
Dagens rapport från Klimatpolitiska rådet (21/4-24) bekräftar vad vi redan visste: regeringens klimathandlingsplan är otillräcklig och för mycket ansvar skjuts till nästa mandatperiod. Utvärderingen måste få regeringen att tänka om och presentera nya konkreta klimatåtgärder redan innan sommaren, skriver Fores vd Ulrica Schenström och klimatpolitiska expert Anna Willman i en kommentar.
Motorn i klimatomställningen är ett fritt och starkt näringsliv med god tillgång till fossilfri el. Det är positivt att regeringen fokuserar på elektrifiering där alla fossilfria energislag ingår, men satsningar behövs även för effektivare energianvändning och cirkulär ekonomi.
För att nå EU:s klimatkrav till 2030 måste den sänkta bränsleskatten och reduktionsplikten ersättas med nya styrmedel – och det kan inte vänta till nästa mandatperiod. Väntar vi till 2027, när utredningen om nya ekonomiska styrmedel ska presenteras, måste utsläppen minska i en betydligt snabbare takt. Ju längre det dröjer, desto svårare blir det och desto högre kostnader kommer det att medföra.
Regeringen försvarar den kortsiktiga utsläppsökningen med att utsläppen minskar på lång sikt, men hur det ska förverkligas redogör inte klimathandlingsplanen. Dessutom används återkommande argument om att klimatpolitiken behöver folklig förankring. Acceptans för klimatpolitiken är avgörande för att klimatomställningen ska lyckas, men i den diskussionen glöms ofta bort att majoriteten av Sveriges medborgare vill att vi ska nå klimatmålen.
De grupper som drabbas hårdast av höga bränslepriser behöver stödjas på andra sätt än billigare utsläpp. Pris på utsläpp är nämligen kostnadseffektiv klimatpolitik, något som den här regeringen säger att de eftersträvar. Regeringen borde i stället se till att fördela de miljarder i intäkter som kommer att komma in från EU:s sociala klimatfond och nationella klimatstyrmedel på ett smart sätt, till exempel i form av transportstöd till landsbygden.
Ulrica Schenström, vd Fores
Anna Willman, klimatpolitisk expert Fores
Läs rapporten på klimatpolitiskaradet.se.
Trots oljelobbyn kunde COP28 avslutas med ett historiskt besked om att röra sig bort från fossila bränslen. Men är det tillräckligt? Fores Ulrica Schenström, Åsa-Britt Karlsson och Anna Willman kommenterar överenskommelsen.
På morgonen den 13 december 2023 antogs ett nytt historiskt klimatavtal mellan världens länder under COP28. Trots att vetenskapen sedan lång tid tillbaka pekat ut fossila bränslen som boven bakom den globala uppvärmningen, tog det nästan 30 år av klimatförhandlingar innan världens länder kunde enas om att röra sig bort från fossila bränslen. Skrivningarna i avtalet borde ha varit skarpare för att ligga helt i linje med vetenskapen, men överenskommelsen är definitivt ett steg i rätt riktning mot att begränsa klimatförändringarna.
När 200 länder ska komma överens blir det alltid en kompromiss. Det är tydligt att oljelobbyn haft inflytande över skrivningarna, då flertalet forskare pekar på kryphål i avtalet för att slippa en snabb utfasning. Men att OPEC-länderna till slut gick med på att vi ska röra oss bort från oljan måste ändå ses som ett framsteg. För två år sedan hade detta inte varit möjligt. Att avtalet också inkluderar formuleringar om att till 2030 trefaldiga kapaciteten för att producera förnybar energi och dubbla takten för energieffektivisering är också avgörande för att vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, enligt IEA.
Även om avtalet inte innehåller den skarpa formuleringen om fossila bränslen som vi hade hoppats på, ger det förhoppningsvis en tillräckligt stark signal till näringsliv och investerare att ställa om. Överenskommelsen är dock inte juridiskt bindande, så huruvida detta verkligen markerar början på slutet för den fossila eran beror på de åtgärder som länderna nu vidtar. Tekniken och kapitalet finns – det som behövs nu är politisk vilja och ledarskap.
Ulrica Schenström, vd Fores
Åsa-Britt Karlsson, senior klimatrådgivare Fores
Anna Willman, klimatexpert Fores
Regeringen har givit professor John Hassler i uppdrag att snabbutreda hur Sveriges klimatpolitik bör utformas i ljuset av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Läs Fores vd Ulrica Schenströms ord om Sveriges klimatpolitik.
När EU tar ledartröjan i klimatomställningen måste Sverige tänka om för att kunna ligga i framkant. Regeringen har givit professor John Hassler i uppdrag att snabbutreda hur Sveriges klimatpolitik bör utformas i ljuset av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Det ska bli intressant att noggrant läsa igenom utredningen och följa hur regeringen tar den vidare.
Klimatpolitiken måste sätta skarpa gränser för utsläppen, få bred acceptans och vara rättvis. Därför behövs både svenska strukturreformer, europeiskt samarbete och bistånd. Om Sverige lyckas kombinera minskade utsläpp med ökat välstånd och demokrati kan vi också inspirera och påverka resten av världen att ta sitt ansvar för klimatet.
För en ödesfråga som klimatomställningen behöver vi breda och långsiktiga överenskommelser över partigränserna, inte populism och polarisering. Att EU:s medlemsländer lyckades hålla fast vid kursen i kampen mot klimatförändringarna, trots pandemi, krig och inflation, visar på att detta är möjligt. Nu måste regeringen ta samma ledarskap – för Sveriges framtid.
Rösterna är nu färdigräknade i det polska valet. Oppositionen kan bilda majoritet på bekostnad av det sittande regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS). Fores vd Ulrica Schenström kommenterar ett valresultat som kan vara det första steget på resan mot ett friare Europa.
I dag tisdag den 17 oktober presenterades det slutgiltiga valresultatet i Polen. Nu står det klart att det polska folket har röstat bort nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS), som under ett närmare decennium vid makten stått för en nedmontering av den liberala demokratin. I mörka tider är Polen en ljusglimt som ger hopp om ett fritt och öppet Europa.
Sedan Lag och rättvisa tog makten i Polen har livssituationen försämrats för polska kvinnor, HBTQI-personer och invandrare. Dessutom har medias och domstolarnas oberoende inskränkts. Nu har många polacker fått nog.
I valet fick Donald Tusks Medborgarkoalition (KO) 30,7 procent av rösterna, vilket innebär att de av allt att döma kommer kunna säkra en majoritet tillsammans med Nya Vänstern och centerblocket Tredje vägen. Det är väldigt glädjande för både Polens demokrati och landets roll i Europa.
I en turbulent värld med krig, terror och allt för många länder som rör sig i fel riktning missar man lätt att uppmärksamma goda nyheter. Valresultatet i Polen ger hopp om att den dystra utvecklingen går att vända om demokrativänner går samman. Förhoppningsvis är det början på en ny demokratisk våg i hela Europa.
Demokrativänner, samla er!
Ulrica Schenström, vd Fores