Den 15 maj presenterade Finanspolitiska rådet 2024 års rapport om Sveriges finanspolitik. Bland kommentatorerna fanns Fores vd Ulrica Schenström. Nedan kan du läsa hela hennes kommentar och på Finanspolitiska rådets hemsida kan du se hela konferensen i efterhand.

Först och främst vill jag tacka för den stora äran att få vara här och kommentera er rapport, specifikt kapitlet om statens roller i klimatomställningen.

För er som inte känner mig så heter jag Ulrica Schenström och är VD på den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Till skillnad från de andra kommentatorerna är jag inte någon nationalekonom, framför allt ingen professor i nationalekonomi, så jag har tagit mig an det här kapitlet på ett lite annorlunda sätt än vad de flesta i det här rummet kanske är vana vid.

Men även om jag inte är nationalekonom har jag under mitt liv samlat på mig en hel del nationalekonomer. Jag har också varit med och förhandlat fram flertalet statsbudgetar under alliansregeringen. Så finanspolitik och ekonomisk-politiska frågor är definitivt inget främmande för mig.

Frågan som behandlas i kapitlet – vilken roll staten ska spela i klimatomställningen – är ju dock till syvende och sist en politisk fråga. Även om vetenskapen är tydlig med att vi måste minska utsläppen snabbt och kraftigt för att lindra klimatförändringarnas värsta konsekvenser, så ger vetenskapen inget konkret svar på hur detta ska gå till. ”Huret” bottnar i stället i ens politiska uppfattning, värderingar och hur olika intressen ska vägas mot varandra.

Vad de flesta politiker, och numera samtliga riksdagspartier, ändå är överens om, och som den här regeringen gång på gång påpekar, är att vi ska nå våra klimatmål i enlighet med internationella klimatavtal som Parisavtalet. Hur ligger Sverige till i efterlevnaden av dessa klimatmål?

Vi alla vet svaret på den frågan. Expertråd efter expertråd – Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten – pekar på att Sverige är på väg att missa i princip alla klimatåtaganden, såväl de kortsiktiga som de långsiktiga. Nu visar Finanspolitiska rådet på liknande slutsatser: det finns ingen sammanhållen och begriplig plan.

Till följd av minskad reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter, utan några andra styrmedel på plats att ersätta dem, ökar vi utsläppen i stället för att minska dem.

Regeringen verkar alltså göra tvärtemot vad man behöver göra för att leva upp till de nationella och av EU satta klimatmålen, som man gång på gång konstaterar att vi ska nå.

När flera viktiga delar i EU:s klimatpaket Fit for 55 klubbades igenom under det svenska ordförandeskapet förra våren lyfte regeringen fram det som en milstolpe för det globala klimatarbetet.

EU:s klimatlagstiftning är en enorm framgång och något vi ska vara stolta över. Men hur Sverige nu ska leva upp till de bindande klimatkraven till 2030 är för mig fortfarande en gåta.

I stället skjuts beslut om nya styrmedel fram till nästa mandatperiod. Och vad är konsekvenserna av det?

EU:s ESR-krav till 2030 kommer att kräva ett stort omställningstryck i transportsektorn. Det beror på att det är svårt – inte omöjligt, men svårt – att minska utsläppen inom jordbruket; att vi har ett skarpt LULUCF-krav och skärpt utsläppshandelssystem, vilket begränsar våra möjligheter att köpa loss utrymme därifrån; samt att det råder osäkerheter kring våra möjligheter att köpa utsläppsutrymme från andra länder. Oavsett om regeringen skulle lyckas utnyttja alla dessa flexibiliteter kommer vi att behöva se ett betydande omställningstryck i transportsektorn.

Regeringen pekar ut elektrifieringen som den långsiktiga lösningen. Det är förstås helt avgörande att den frågan ges stort utrymme. Elektrifieringen är den centrala lösningen för att vi ska lyckas ställa om såväl vår industri som transportsektor.

Men det kommer att ta tid och det kommer inte att räcka för att vi ska nå vårt ESR-åtagande till 2030. Vi hinner inte elektrifiera hela transportsektorn fram till dess – det är för många fossildrivna bilar där ute. Vi måste alltså hitta andra sätt att minska utsläppen. Och dessa sätt kommer oundvikligen att behöva öka bränslepriserna om vi ska lyckas få ned utsläppen i tillräcklig grad.

Men ju längre vi väntar, ju skarpare utsläppsminskningar måste vi få till och desto högre bränslepriser kommer vi sannolikt att få. Väntar vi med nya styrmedelsbeslut till 2027 kan bränslepriserna komma att stiga till höjder som knappast skulle accepteras. Detta måste regeringen vara ärlig med.

Vad skulle hända om vi struntar i EU:s krav? Om Sverige bryter mot EU:s klimatlagstiftning finns det risk att skattebetalarnas pengar kommer att behöva gå till EU-böter. Någon kanske skulle säga att ”Äsch, det är nog inte särskilt stora summor på det stora hela. Det klarar vår statskassa av.” Men vågar vi betta på det? Är det ansvarsfullt att resonera så? Och vilka utgiftsområden skulle man behöva ta ifrån då – försvaret, skolan eller sjukvård?

Och utsläppen då? Några procent högre utsläpp i Sverige spelar kanske ingen avgörande roll på global nivå, men vilka signaler skickar det till EU och resten av världen?

Den stora risken med att inte respektera EU-lagstiftningen och missa utsläppskraven är att andra länder kan följa efter. Risken ter sig större nu när motståndet mot en ambitiös klimatpolitik ökar i många EU-länder. Då handlar det inte bara om Sveriges del av de globala utsläppen, utan om EU:s. Då handlar det inte längre om en liten ekonomi, utan om en mäktig ekonomi med stort inflytande i världen.

Om fler medlemsländer bryter mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Vad skulle det innebära för resten av världens klimatarbete om den främsta drivkraften i den globala omställningen börjar svikta?

Inte nog med att våra missade klimatkrav riskerar att hämma EU:s klimatomställning – det riskerar också att skada Sverigebilden. Bilden av Sverige som ett hållbart föregångsland. Vårt inflytande i internationella klimatförhandlingar har byggts på ett starkt förtroendekapital, som kommer ifrån att vi lyckats minska våra utsläpp utan att det påverkar vår tillväxt negativt eller skapar större sociala slitningar. Börjar vi misslyckas med det har jag svårt att tro att det inte skulle skada Sverigebilden och därmed våra förhandlingsmöjligheter.

Som Finanspolitiska rådet visar behöver staten ta ett helhetsgrepp om energipolitiken och utvecklingen på elmarknaden.

I regeringens energiproposition läggs det fram bra målsättningar för 2045, men inget konkret mål för hur elproduktionen ska byggas ut till 2030. Industrin behöver också veta hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt för att de ska lyckas ställa om till 2045. Annars riskerar viktiga investeringar att skjutas fram eller gå till andra länder.

Får vi inga tydliga besked om hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt riskerar alltså Sverige att tappa investeringar, vilket i sin tur drabbar konkurrenskraften och tillväxten.

Det är förvånande att ett parti som Moderaterna, som just arbetar för att främja konkurrenskraft, näringsliv och tillväxt, inte prioriterar detta.

Problemet är inte att det saknas effektiva styrmedel i den klimatpolitiska verktygslådan – utan problemet är bristen på politiskt ledarskap.

Vi får aldrig glömma bort att politik är på riktigt. Innehållet i de politiska reformer som läggs fram påverkar människors liv. I klimatfrågan både nuvarande och framtida generationers. Därför är det viktigt att vilja förändra, förbättra och vinna med de bästa reformerna.

Det är uppenbart att den här regeringen inte gjorde ett tillräckligt stort förhandsarbete på klimatområdet. Och är man inte förberedd så är man alltså inte förberedd, som en vis person en gång sa.

De som börjar med kommunikation och kortsiktigt taktiserande, och först därefter försöker konstruera reformer, kommer alltid att misslyckas i det långa loppet. Tyvärr består politiken i dag av alldeles för många som sätter färg och form före innehåll. Visst är färg och form viktigt, men när ledarskapet haltar och drivkraften är något annat än samhällsförbättring blir det politiska landskapet fördummat och polariserat.

Detta såg vi hända under den klimatpolitiska debatten under valrörelsen 2022. Då slängdes det med populistiska utspel: kärnkraft ställdes mot vindkraft och alla partier förutom Miljöpartiet tävlade om vem som kunde sänka priset mest vid pump.

I stället för att visa på en tydlig samhällsvision beskyllde partierna varandra för kostnadskrisen och spädde därmed på polariseringen i klimatfrågan.

Moderaterna gick tidigare ut med att man ville vara ”den gröna högern”. Var det bara ett taktiserande för att få tillbaka väljare, i synnerhet kvinnor i Stockholms stad, som röstat på Socialdemokraterna på grund av att den här regeringen valt att samarbeta med SD? Om så är fallet handlar det inte längre om ett genuint engagemang, utan om maktbegär.

Samma typ av populistiska retorik används även nu – snart två år in i mandatperioden. Regeringen menar att inget hushåll eller företag ska drabbas ekonomiskt av klimatomställnigen. Men som Finanspolitiska rådet påpekar är det varken rimligt eller genomförbart att kompensera fullt ut för högre drivmedelspriser. Det är helt enkelt dömt att misslyckas.

Vad händer om politiken inte levererar på sina löften? Då kommer väljarna inse att en röst på ett parti inte längre är en garant för att föra samhället mot den riktning som partiet utgett sig för att jobba mot. Detta kommer att spä på missnöjet och i sin tur underminera acceptansen för klimatpolitiken.

Det ligger en fara i när fler politiker anammar populisters retorik och arbetssätt för att tillfälligt vinna väljarstöd i enstaka sakfrågor. Utöver att vi får kortsiktig politik som tappar den långsiktiga visionen och kopplingen till forskningen, riskerar den sakta men säkert att bryta ner förtroendet för politiken.

Här känner jag en oro inför EU-valet. Högerpopulistiska partier vinner mark i flertalet medlemsländer – partier som vill riva upp EU:s klimatpolitik. Dessa partier kapitaliserar på det missnöje som spridit sig bland Europas lantbrukare och spär på narrativet att klimatpolitiken är syndabocken.

Vad händer om Trump återtar makten? Trump som lovat oljebolag att skrota USA:s klimatpaket IRA och öka oljeborrningen – i utbyte mot 1 miljard dollar.

Jag tror att valen i EU och USA kommer att bli en indikator på hur politiken kommer att utvecklas framöver.

Det vi kan göra är att försöka påminna och påpeka, för annars kommer populistiska och nationalistiska krafter att få ännu mer att säga till om. Då går vi mot en samhällsutveckling som få av oss önskar.

Men det vi också måste göra är att ta oron och missnöjet på allvar. Vi ska inte förneka att de problem som lantbrukarna protesterar om inte är reella. Vi ska inte heller beskylla dem för att vara klimatförnekare – då bidrar vi bara till ytterligare polarisering. Utan vi måste ta oron på allvar, för utan acceptans kommer klimatomställningen aldrig att lyckas.

För att klimatomställningen ska lyckas är en bred acceptans avgörande. Människor måste känna sig delaktiga i omställningen – inte utanför den.

Lantbruket står för en betydande del av utsläppen och måste såklart ta sin del av ansvaret, men lantbrukare måste också ses som en del av lösningen – inte problemet.

Vikten av acceptans och legitimitet hos medborgarna betonas i regeringens klimathandlingsplan. Problemet är bara att regeringens definition av acceptans hittills har varit att sänka bränslepriset vid pump. Men acceptans får aldrig innebära att låta den grupp som skriker högst underminera klimatpolitiken.

Politiken behöver hjälpa till. Inte genom att sätta viktiga prissignaler ur spel och ta bort själva incitamenten för att minska utsläppen, utan genom andra åtgärder.

I det läge vi är i dag förstår jag att man som politiker kan se det som en omöjlig uppgift att föra en ambitiös klimatpolitik som också accepteras av människor – men med rätt reformer, tydlig kommunikation och politiskt ledarskap är jag övertygad om att det går.

Här redovisar Finanspolitiska rådet flera fördelningspolitiska åtgärder som staten kan vidta för att öka acceptansen.

Visst att många typer av stöd är behäftade med olika problem och utmaningar, i form av bristande effektivitet eller träffsäkerhet – men i det läge vi är i nu – där politiken inte vågar genomföra de reformer som krävs av rädsla att tappa väljare – don’t let perfect be the enemy of good.

Generella skattesänkningar kanske må vara mer optimala ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men som ni visar är kopplingen mellan ökade klimatrelaterade skatter och skattesänkningar inte alltid tydlig för de som drabbas. De är inte heller lika träffsäkra ur fördelningssynpunkt, eftersom skattesänkningar påverkar alla medborgare, medan de som drabbas hårdast är låginkomsttagare och landsbygdsbor.

Flertalet enkätundersökningar visar ju här att – i de flesta länder och sammanhang – så är riktade stöd mer populära än generella skattesänkningar. Om de klimatrelaterade skatteintäkterna öronmärks, i form av kompensation till särskilt drabbade hushåll eller att intäkterna går till klimatrelaterade ändamål, kan acceptansen öka.

Likaså är lokal kompensation för utbyggnad av vindkraft viktigt, inte bara för att undanröja hinder för vindkraften, utan också för att minska klyftorna mellan landsbygd och stad.

I stället för att sänka priset vid pump och låtsas som att klimatomställningen inte kommer att drabba någon borde regeringen snarare titta på dessa åtgärder.

För att skapa acceptans behövs också tydlig och transparent kommunikation om klimatpolitiken och de olika stödåtgärderna. Detta är i sin tur beroende av det ledarskap som politikerna visar.

Det politiska ledarskapets roll kan inte underskattas, särskilt inte i en så långsiktig fråga som klimatomställningen. Det är avgörande att politiken pekar ut färdriktningen, håller i och håller ut.

Politikens roll som möjliggörare är central i detta sammanhang. Olika aktörer, både hushåll och företag, måste ges långsiktiga och robusta regler och incitament att förhålla sig.

Jag är helt enig om Finanspolitiska rådets slutsats att klimatpolitiken måste förklaras – och försvaras – för att nå acceptans. Vi måste förklara varför klimatomställningen är viktig, att de åtgärder vi vidtar är effektiva, och att vi gör det vi kan för att inte göra det onödigt dyrt för oss själva och stöttar dem som blir särskilt drabbade.

Jag håller också med om att politiken måste vara ärlig med att det kommer att kosta att bekämpa klimatkrisen. Det kommer att skapa vinnare och förlorare på vägen, bland företag, regioner och hushåll. Men inte för alltid. Och med rätt strukturomvandlingspolitik och fördelningspolitik kommer vi att gå ur som vinnare.

Vi måste också vara ärliga med vad som händer om vi inte gör något nu. Det blir inte bara dyrare och svårare att ställa om – utan det minskar också våra chanser att undvika klimatförändringarnas värsta effekter.

Politiken får inte heller porträttera omställningen enbart som ett tungt ok. Det spär bara på polariseringen och missnöjet. Snabbare utfasning av utsläppen kommer att leda till ökat välstånd. Det genererar investeringar, ökad konkurrenskraft och ökade intäkter. Det kunde vi inte säga tidigare men det kan vi nu. Tillväxt och minskade utsläpp går hand i hand. Detta måste förmedlas tydligare.

Slutligen – vad skulle vi då kunna göra? Just nu håller Fores på att tillsätta en arbetsgrupp – ja, arbetsgrupper är hett just nu – som ska ta fram förslag på hur staten kan möjliggöra den gröna strukturomvandlingen. Vi kallar gruppen för den ”gröna arbetslinjen”. Och i den gruppen kan jag lova att många nationalekonomer kommer att sitta.

Ulrica Schenström, 15 maj 2024

Fores vd Ulrica Schenström är återkommande krönikör på Södermanland Nyheter. Där behandlar hon ämnen som liberalism, svensk inrikespolitik och internationella händelser.

”Folklistan är allt som är fel med partipolitiken”, 24 april 2024

”Alldeles för få förstår farorna i vår omvärld”, 22 mars 2024

”Fiendens fiende är ingen sann vän”, 22 februari 2024

Dagens rapport från Klimatpolitiska rådet (21/4-24) bekräftar vad vi redan visste: regeringens klimathandlingsplan är otillräcklig och för mycket ansvar skjuts till nästa mandatperiod. Utvärderingen måste få regeringen att tänka om och presentera nya konkreta klimatåtgärder redan innan sommaren, skriver Fores vd Ulrica Schenström och klimatpolitiska expert Anna Willman i en kommentar.

Motorn i klimatomställningen är ett fritt och starkt näringsliv med god tillgång till fossilfri el. Det är positivt att regeringen fokuserar på elektrifiering där alla fossilfria energislag ingår, men satsningar behövs även för effektivare energianvändning och cirkulär ekonomi.

För att nå EU:s klimatkrav till 2030 måste den sänkta bränsleskatten och reduktionsplikten ersättas med nya styrmedel – och det kan inte vänta till nästa mandatperiod. Väntar vi till 2027, när utredningen om nya ekonomiska styrmedel ska presenteras, måste utsläppen minska i en betydligt snabbare takt. Ju längre det dröjer, desto svårare blir det och desto högre kostnader kommer det att medföra.

Regeringen försvarar den kortsiktiga utsläppsökningen med att utsläppen minskar på lång sikt, men hur det ska förverkligas redogör inte klimathandlingsplanen. Dessutom används återkommande argument om att klimatpolitiken behöver folklig förankring. Acceptans för klimatpolitiken är avgörande för att klimatomställningen ska lyckas, men i den diskussionen glöms ofta bort att majoriteten av Sveriges medborgare vill att vi ska nå klimatmålen.

De grupper som drabbas hårdast av höga bränslepriser behöver stödjas på andra sätt än billigare utsläpp. Pris på utsläpp är nämligen kostnadseffektiv klimatpolitik, något som den här regeringen säger att de eftersträvar. Regeringen borde i stället se till att fördela de miljarder i intäkter som kommer att komma in från EU:s sociala klimatfond och nationella klimatstyrmedel på ett smart sätt, till exempel i form av transportstöd till landsbygden.

Ulrica Schenström, vd Fores
Anna Willman, klimatpolitisk expert Fores

Läs rapporten på klimatpolitiskaradet.se.

Trots oljelobbyn kunde COP28 avslutas med ett historiskt besked om att röra sig bort från fossila bränslen. Men är det tillräckligt? Fores Ulrica Schenström, Åsa-Britt Karlsson och Anna Willman kommenterar överenskommelsen.

På morgonen den 13 december 2023 antogs ett nytt historiskt klimatavtal mellan världens länder under COP28. Trots att vetenskapen sedan lång tid tillbaka pekat ut fossila bränslen som boven bakom den globala uppvärmningen, tog det nästan 30 år av klimatförhandlingar innan världens länder kunde enas om att röra sig bort från fossila bränslen. Skrivningarna i avtalet borde ha varit skarpare för att ligga helt i linje med vetenskapen, men överenskommelsen är definitivt ett steg i rätt riktning mot att begränsa klimatförändringarna.

När 200 länder ska komma överens blir det alltid en kompromiss. Det är tydligt att oljelobbyn haft inflytande över skrivningarna, då flertalet forskare pekar på kryphål i avtalet för att slippa en snabb utfasning. Men att OPEC-länderna till slut gick med på att vi ska röra oss bort från oljan måste ändå ses som ett framsteg. För två år sedan hade detta inte varit möjligt. Att avtalet också inkluderar formuleringar om att till 2030 trefaldiga kapaciteten för att producera förnybar energi och dubbla takten för energieffektivisering är också avgörande för att vi ska ha en chans att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, enligt IEA.

Även om avtalet inte innehåller den skarpa formuleringen om fossila bränslen som vi hade hoppats på, ger det förhoppningsvis en tillräckligt stark signal till näringsliv och investerare att ställa om. Överenskommelsen är dock inte juridiskt bindande, så huruvida detta verkligen markerar början på slutet för den fossila eran beror på de åtgärder som länderna nu vidtar. Tekniken och kapitalet finns – det som behövs nu är politisk vilja och ledarskap.

Ulrica Schenström, vd Fores
Åsa-Britt Karlsson, senior klimatrådgivare Fores
Anna Willman, klimatexpert Fores

Regeringen har givit professor John Hassler i uppdrag att snabbutreda hur Sveriges klimatpolitik bör utformas i ljuset av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Läs Fores vd Ulrica Schenströms ord om Sveriges klimatpolitik.

När EU tar ledartröjan i klimatomställningen måste Sverige tänka om för att kunna ligga i framkant. Regeringen har givit professor John Hassler i uppdrag att snabbutreda hur Sveriges klimatpolitik bör utformas i ljuset av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Det ska bli intressant att noggrant läsa igenom utredningen och följa hur regeringen tar den vidare.

Klimatpolitiken måste sätta skarpa gränser för utsläppen, få bred acceptans och vara rättvis. Därför behövs både svenska strukturreformer, europeiskt samarbete och bistånd. Om Sverige lyckas kombinera minskade utsläpp med ökat välstånd och demokrati kan vi också inspirera och påverka resten av världen att ta sitt ansvar för klimatet.

För en ödesfråga som klimatomställningen behöver vi breda och långsiktiga överenskommelser över partigränserna, inte populism och polarisering. Att EU:s medlemsländer lyckades hålla fast vid kursen i kampen mot klimatförändringarna, trots pandemi, krig och inflation, visar på att detta är möjligt. Nu måste regeringen ta samma ledarskap – för Sveriges framtid.

Ulrica Schenström, vd Fores

Rösterna är nu färdigräknade i det polska valet. Oppositionen kan bilda majoritet på bekostnad av det sittande regeringspartiet Lag och rättvisa (PIS). Fores vd Ulrica Schenström kommenterar ett valresultat som kan vara det första steget på resan mot ett friare Europa.

I dag tisdag den 17 oktober presenterades det slutgiltiga valresultatet i Polen. Nu står det klart att det polska folket har röstat bort nationalkonservativa Lag och rättvisa (PIS), som under ett närmare decennium vid makten stått för en nedmontering av den liberala demokratin. I mörka tider är Polen en ljusglimt som ger hopp om ett fritt och öppet Europa.

Sedan Lag och rättvisa tog makten i Polen har livssituationen försämrats för polska kvinnor, HBTQI-personer och invandrare. Dessutom har medias och domstolarnas oberoende inskränkts. Nu har många polacker fått nog.

I valet fick Donald Tusks Medborgarkoalition (KO) 30,7 procent av rösterna, vilket innebär att de av allt att döma kommer kunna säkra en majoritet tillsammans med Nya Vänstern och centerblocket Tredje vägen. Det är väldigt glädjande för både Polens demokrati och landets roll i Europa.

I en turbulent värld med krig, terror och allt för många länder som rör sig i fel riktning missar man lätt att uppmärksamma goda nyheter. Valresultatet i Polen ger hopp om att den dystra utvecklingen går att vända om demokrativänner går samman. Förhoppningsvis är det början på en ny demokratisk våg i hela Europa.

Demokrativänner, samla er!

Ulrica Schenström, vd Fores

Under hösten 2023 kommer Fores lansera antologin Vad hände?! där sju författare tar temperaturen på Sveriges partipolitiska engagemang.

Med erfarenheter från civilsamhället, forskningen, media och beslutsfattande positioner i både riksdag och regering målar författarna tillsammans upp en dyster bild av den partipolitiska verkligheten. Kvaliteten på det politiska hantverket brister, samexistensen mellan politik och civilsamhälle ifrågasätts och utvecklingen av det partipolitiska engagemanget har stagnerat.

Precis som med de tidigare antologierna Va?! Är demokratin hotad och Vändpunkt vill Fores belysa problemen och inspirera till förändring. Vi vill ge syre till lågan som brinner för samhällsutveckling, ingjuta mod i förtroendevalda att komma med långsiktiga reformer av hög kvalitet och stärka den liberala demokratins försvarare.

Håll utkik under hösten!

I dag 20 september 2023 presenterade Elisabeth Svantesson sin andra stora höstbudget i rollen som Sveriges finansminister. Det är betryggande att regeringen tar inflationen på allvar, men det finns också flera delar av budgeten som skapar anledning till oro, skriver Fores vd Ulrica Schenström.

Ett stort orosmoln är klimatet. Regeringens egen bedömning i budgetpropositionen slår fast att klimatmålen till 2030 och 2045 ser ut att missas. Det är en väldigt dålig nyhet, men ingen överraskning. En viktig orsak till de missade klimatmålen är att skatten sänks ytterligare på bensin och diesel, något som har varit en tydlig prioritering från regeringen och framför allt deras samarbetsparti Sverigedemokraterna.

Budgeten presenteras i ett spänt geopolitiskt läge där den demokratiska världen och dess värderingar befinner sig i krig, både säkerhetspolitiskt och demokratiskt. Tidigare i år presenterade V-Dem-Institutet en rapport som visar att de senaste 35 årens demokratiutveckling nu har utraderats helt. Enligt rapporten är civilsamhälle och media de institutioner som oftast attackeras när länder rör sig i en auktoritär riktning.

Dagens budgetbesked från regeringen innebär kraftiga nedskärningar i Studieförbundens anslag och en stram budget för kultur och bildning. Civilsamhället har en viktig del i att skapa ett demokratiskt samhälle med tillit, kulturell mångfald, demokratiska värderingar och folkbildning. Det visar inte minst studieförbundens överlägsna förmåga att snabbt anpassa verksamheten till att ge ukrainska flyktingar svenskundervisning när regeringen länge stod helt handfallna. Med krig runt hörnet borde civilsamhällets förutsättningar att bidra stärkas – inte strypas.

Ulrica Schenström, vd Fores

Foto: Ninni Andersson/Regeringskansliet

Tidöpartiernas förslag om en anmälningsplikt är direkt illiberalt och ett hot mot Sveriges långa tillitstradition. Det skriver Fores Ulrica Schenström, Mariell Juhlin och Markus Barnevik Olsson tillsammans med flera andra aktörer på DN Debatt 31/8.

Sveriges höga tillit har tjänat oss väl. Den har tagit lång tid att bygga upp, men kan snabbt raseras. I dag den 31 augusti skriver Fores Ulrica Schenström (vd), Mariell Juhlin (ordförande Tillit) och Markus Barnevik Olsson (samordnare Klimat och Tillit) på DN Debatt tillsammans med Göran Arrius (SACO), Carl Melin (Futurion), Nadim Ghazale (polis, föreläsare, skribent) och Jesper Strömbäck (professor i journalistik och politisk kommunikation) om hur angiveri leder till låg tillit och hotar samhällskontraktet mellan stat och individ.

Politiken måste sluta ta tilliten för givet. En angiverilag underminerar det förtroende som politikens befogenhet vilar på.

Läs hela artikeln på DN.se här!

Medier och forskare blir allt oftare en måltavla i den politiska debatten. Vi lever i en tid när regeln skjut inte budbäraren har övergivits. Att ge sig på budbäraren är en avsiktlig strategi, genom att misstänkliggöra och sätta bilden av att budbäraren är partisk så tystas rapportering som går emot det egna politiska intresset, skriver Fores vd Ulrica Schenström med flera andra debattörer i Journalisten 15 maj 2023.

Nyhetsredaktionerna undviker mer eller mindre medvetet att kritiskt granska SD. Partiet skildras dessutom som outsiders och inte som vad de verkligen är – kanske landets mäktigaste parti.

Det amerikanska medie- och debattklimatet är redan här. Det krävs en omedelbar mobilisering för en fri och oberoende journalistik och för ett förstärkt public service som inte toppstyrs av politiska krafter.

Läs Fores vd Ulrica Schenström tillsammans med Patrik Oksanen, Jan Scherman, Willy Silberstein och Carl MelinJournalisten.se.