Regeringen vill bygga kärnkraft med enorma subventioner, men resultatet riskerar att bli för sent och för dyrt. Professor Tomas Kåberger skriver om varför kärnkraften inte kan leverera vad svensk industri behöver: billig el snabbt.

Försäkringsbolag har aldrig varit förtjusta i att försäkra ägare mot skador av reaktorolyckor. Varken kärnkraftsbolagen eller villaägare kan köpa sådant skydd. Staten har sedan länge låtit reaktorägarna slippa ta det ansvaret. Vi är ”nödgade att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning”, var argumentet för denna subvention i Atomansvarighets-utredningen, SOU 1959:34.

Man påstod länge att reaktorägarna skulle betala för den långsiktiga hanteringen av kärnavfallet. Men det blev allt dyrare ju mer man förstod problemen. Det som förr skulle bli bly-fyllda kapslar gjorda av tjock koppar, blev billigare ler-fyllda järntunnor med ett tunnare kopparhölje. När flera forskare visade att detta inte kunde garantera att hålla i hundra tusen år utan kanske bara hundra år, blev det kris för reaktorägarna. Då ändrade riksdagens majoritet lagen så att skattebetalarna i framtiden fick ta över ansvaret för förvaret, när det väl var förslutet. Ännu en subvention var införd genom lag 2020:685.

När några partier nu försöker få nya kärnreaktorer byggda är det ett problem att ingen vill låna ut pengarna. Anledningen är att alla reaktorer som byggts de senaste åren blivit försenade, att var tionde påbörjat bygge har avbrutits innan det blivit färdigt – ofta med konkurs, och att de som blivit klara ger el som kostar flera gånger mer än alternativen. Regeringens lösning är att driva igenom lagstiftning som gör att staten går in som bank med subventionerade lån.

Trots att skattebetalarna nu tar kostnaden för såväl eventuella kärnkraftsolyckor som slutförvar, och finansierar byggena med subventionerade lån är det bara statligt ägda Vattenfall som regeringen har förmått att uttrycka intresse att ta del av subventionerna för ny kärnkraft. Staten skall därför också gå in som direkt delägare i förhoppning att få med privata industriföretag.

Men bara kostnaden för att fortsätta produktionen av el i gamla, avskrivna reaktorer har i dag svårt att konkurrera med ny sol- och vind-el. Den konkurrerande sol- och vind-elen fortsätter dessutom att bli billigare med växande industriell erfarenhet.

Ny sol- och vind-el på land, liksom existerande avskrivna reaktorer, producerar el för mellan 25 och 50 öre per kWh. Havsbaserad vindkraft för mellan 50 öre och en krona per kWh. Nya kärnreaktorer kan producera el för mellan en och fem kronor per kWh. Den billigaste kärnkraften påstås byggas i Kina. De senaste två reaktorerna byggda vid Vogtle i USA och de planerade små reaktorer man hoppas kunna bygga med moduler från fabriker, kostar flera kronor per kWh enligt informationsföretag som Lazard, Bloomberg NEF, med flera. Europeiska tryckvattenreaktorer som nu byggs i Frankrike och England ligger däremellan med en kostnad på några enstaka kronor per kWh.

För att nya reaktorer skall kunna drivas i framtiden har regeringen och riksdagsmajoriteten därför bestämt att den som bygger en ny reaktorer skall garanteras ett pris under femtio år från det att en reaktor tas i drift som är så högt att reaktorerna garanterat går med vinst. En subvention, på i storleksordningen 1 000 miljarder kronor även om man bara bygger 2 500 MW nya reaktorer, som kommande generationer skattebetalare skall stå för.

Dessutom måste staten betala för ansökningsprocessen och betala kommuner där reaktorer kanske skall byggas.

För att det skall vinnas plats i elsystemet för den dyra, subventionerade kärnkraften förbjuder regeringspartierna samtidigt, via sina lokala företrädare i kommuner, utbyggnaden av billig vindkraftel på land och genom regeringsbeslut den mellan-dyra havsbaserade vindkraften i Östersjön, och har försvårat utbyggnaden av solel och batterier.

Olja kostar mellan 40 och 50 öre per kWh, fossil gas 30-40 öre och kol mindre ändå. Det är en bra idé att ersätta fossila bränslen i transportsektorn med el som dessutom är billigare. Kanske kan vi i Sverige även använda el som kostar lite mer än de fossila bränslen vi vill ersätta, eftersom vi tycker att grön omställning är viktigt. Men att använda kärnkraft som kostar 2-10 gånger så mycket som de bränslen vi vill ersätta är hopplöst.

För att det skall gå att elektrifiera industrin i Sverige måste elen vara billigare än de fossila bränslena. Det går inte att lösa genom beskattning av fossila bränslen i Sverige för då investerar industrin istället i de länder som tillåter billig sol- och vind-energi och som bygger ut batterikapaciteten.

Det allvarliga är att det är bråttom. När de nya stålverk, kemiindustrier, bränsletillverkare och fordonsindustrier som ersätter fossila bränslen med billig, förnybar el väl är byggda någon annanstans flyttar de inte tillbaka hit.

Kungliga Ingenjörsvetenskaps-akademien har påpekat detta i en rapport. Rådet för industrins omställning i Västra Götaland har dragit samma slutsats i en bedömning av elproduktion för regionen.

När man ser regeringens hängivna och för svensk industri och ekonomi skadliga politik återstår frågan: Varför?

Tomas Kåberger är styrelseledamot i Fores och bland annat professor i Industriell Energipolicy vid Chalmers i Göteborg.

Om Sverige ska fortsätta att bli ett bättre land måste fler röster höras, inte färre, skriver Fores vd Matilda Molander.

När beskedet om Anna-Karin Hatts avgång kom, satt jag i ett möte och diskuterade EU:s klimattullar och hur utsläppshandeln borde utvecklas för att främja både klimatet och industrins konkurrenskraft.

Det är ju det vi ska ägna oss åt: Konkreta reformer för att göra Sverige grönare, friare och rikare.

Det var det Anna-Karin Hatt borde ha fått ägna sig åt.

Hatts besked om att hon lämnar politiken för att hon inte längre känner sig trygg i sitt eget hem är sorgligt och djupt oroande på många plan. Oroande för den svenska demokratin som behöver ett debattklimat där många röster får höras. Sorgligt för den organiserade liberalismen i Sverige som förlorar en viktig ledare och röst.

Beslutet att lämna politiken på grund av hatet och hoten Hatt fått utstå är en väckarklocka, och många har reagerat starkt. Men det är en väckarklocka som redan snoozats alltför många gånger. Hennes vittnesmål är detsamma som Annie Lööf och många andra politiker på både lokal och nationell nivå redan gett. Gång, på gång, på gång.

Det kan inte fortsätta så här.

Demokrati handlar om att genom samtal och omröstningar finna en gemensam väg framåt för vårt samhälle. Vägen riskerar att bli mycket mörk och snårig, om den väljs genom en tävlan i vem som kan skrika högst och tysta flest meningsmotståndare.

Om Sverige ska fortsätta att bli ett bättre land måste fler röster höras, inte färre. Fler måste våga ta sig an ett förtroendeuppdrag, inte färre.

Den senaste tiden har Anna-Karin Hatt och Centerpartiet presenterat flera nya politiska förslag som varit både kloka och konkreta. Lägre skatt för dem med lägst inkomster, lokalsamhället ska få en större del av intäkterna från vindkraften, effekthöjning av befintlig vattenkraft – för att nämna några. Jag och många med mig har glatts åt en utveckling där sakpolitiken och lösningarna på samhällsproblemen får ta mer plats.

Nu ska Centerpartiets valberedning återigen hitta en ny partiledare. Den personen behöver fortsätta arbetet med att utveckla gröna och liberala lösningar på samhällsproblemen. Alla vi andra i samhällsdebatten måste se till att hen vågar.

Matilda Molander är vd för Fores

Regeringen måste lyssna på näringslivet och stoppa höjningen av lönegolvet helt, skriver Fores vd Matilda Molander.

Lönekravet för arbetskraftsinvandrare ska höjas till 33 380 kronor, eller 90 procent av medianlönen, och det ska bli ännu svårare för invandrare att få ta hit sin familj. På måndagen presenterade regeringen sitt förslag till nya skärpningar av invandringspolitiken.

Förslaget måste stoppas. Sverige behöver inte mindre arbetskraftsinvandring, utan mer.

Vårt land befinner sig i en segdragen lågkonjunktur och tillväxten hör till EU:s lägsta. Nästan en halv miljon svenskar är arbetslösa, samtidigt som svenska företag skriker efter kompetens. Rekryteringsproblemen är särskilt stora för industrin i norra Sverige, men problemen finns över hela landet.

Enligt regeringens argumentation behöver arbetskraftsinvandringen minska, för att företag i stället ska anställa arbetslösa svenskar. Det kan låta logiskt, men tyvärr fungerar det inte så.

Yrkesskickliga arbetare och högutbildade experter kan inte ersättas av vilken arbetslös som helst. Självklart finns möjlighet att utbilda den inhemska arbetskraften för att bättre passa företagens behov av arbetskraft. Men utbildning tar tid och företagen behöver kompetens här och nu för att kunna expandera och konkurrera på en global marknad.

Med lönegolvet har regeringen velat minska särskilt den lågkvalificerade arbetskraftsinvandringen, eftersom den bör vara lättast att ersätta med svenska arbetslösa. Det nya förslaget på lönegolv ligger dock så högt att även många nyutexaminerade akademiker tjänar för lite för att komma till Sverige och arbeta.

För två år sedan höjdes lönegolvet för arbetskraftsinvandrare från 13 000 till 29 680 kronor i månaden, 80 procent av medianlönen, och när utredningen om ytterligare skärpningar presenterades förra året var förslaget att höja golvet till 100 procent av medianlönen. Föga förvånande ledde det till stora protester från näringslivet.

“Höjningen av lönegolvet innebär att nästan hälften av dagens arbetstillstånd kommer att dras in när de löper ut. I praktiken blir det stopp för arbetskraftsinvandring till de flesta yrken utom de mest kvalificerade. Yngre ingenjörer och tekniker riskerar att bli stoppade”, sa Patrick Joyce, chefekonom på Almega i ett uttalande när utredningen presenterades förra året.

Vid måndagens pressträff sa integrationsminister Simona Mohamsson att hon är ”stolt över att regeringen lyssnar på svenska företag som behöver fler ingenjörer och rätt spetskompetens för att kunna mäta sig i den globala konkurrensen”, och syftade på att regeringen mildrat sitt förslag från 100 till 90 procent av medianlönen och föreslår en rad undantag. Men näringslivet ville inte ha krav på 80 procent heller, och undantagslistan är inget att jubla över.

Arbetsförmedlingen och Migrationsverket har på regeringens uppdrag tagit fram en lista på undantag för yrken med lägre lön där personalbristen är stor. Men listan innehåller 152 yrken

och ska uppdateras årligen. Ett system som kräver 152 undantag och som dessutom måste uppdateras årligen kan inte vara enkelt och lättförståeligt för företag – vilket till och med regeringens egen arbetsmarknadsminister Johan Britz (L) påpekat och kritiserat.

Förslaget drabbar dessutom Sverige utanför Stockholm oproportionerligt hårt eftersom lönenivån är lägre ute i landet än i huvudstaden. Detta innebär att till exempel den viktiga basindustrin utanför storstadsområdena kommer att få ännu svårare att rekrytera kompetens till konkurrenskraftiga löner.

Notan för skattebetalarna blir inte heller billig. En beräkning från Svenskt Näringsliv tyder på att en höjning av lönegolvet från 80 till 100 procent av medianlönen skulle minska Sveriges BNP med 30 miljarder och skatteintäkterna med 10 miljarder. En höjning till 90 procent är såklart bättre, men inte heller det kommer att bli billigt. Det här har Sveriges hackande ekonomi inte råd med.Tidöregeringens förslag vittnar också om en övertro på Sveriges attraktivitet. Varför ska högkvalificerad arbetskraft välja att flytta till ett kallt land i Europas utmark där ekonomin går dåligt, invandrare ses med misstänksamhet och det ständigt blir svårare att få stanna?

Regeringen måste lyssna på näringslivet på riktigt och stoppa höjningen av lönegolvet helt. Sverige behöver bli ett land dit fler kommer för att arbeta.

Matilda Molander är vd för Fores

Texten har även publicerats i bland annat Västerbottenskuriren.

Fores söker praktikanter som vill arbeta i en spännande miljö i nära samarbete med ledande beslutsfattare och forskare. Du vill vara med och föra fram forskning och fakta i samhällsdebatten och har intresse för politik och aktuella samhällsfrågor – särskilt migration.

Praktiken är på heltid under vårterminen 2026 och görs helst inom ramen för masterstudier i statsvetenskap, ekonomi eller annan disciplin av relevans.

För mer information se fores.se/praktik.

 

Praktisera på Fores

Matilda Molander blir ny vd för den gröna och liberala tankesmedjan Fores.

– Som chefredaktör för idétidskriften Liberal debatt har Matilda Molander framgångsrikt förnyat och verkat för idéer om liberalism och hållbar utveckling och låtit många liberala röster höras. När Fores nu gör en nystart och bygger nytt i en uppdaterad version av tankesmedjan är Matilda Molander helt rätt person, säger Catharina Håkansson Boman, ordförande i Fores styrelse.

Matilda Molander är ekonom utbildad vid Handelshögskolan i Stockholm, och har även en Politices kandidatexamen från Uppsala universitet. Hon kommer närmast från en tjänst som projektledare i Bolidens gruva i Garpenberg. Tidigare har hon arbetat som ledarskribent på bland andra Dagens industri, Dagens Nyheter och varit politisk redaktör för VLT. Molander bor i södra Dalarna och är sommarölänning.

– Det känns fantastiskt roligt att få möjlighet att leda den gröna och liberala tankesmedjan. Fores har en lång tradition av att utveckla politik i frågor om miljö, entreprenörskap och migration. Det är samhällsområden som bara blivit mer aktuella under de snart 20 år som tankesmedjan funnits. Jag ser fram emot att bygga vidare på traditionen och föra debatten i en mer frihetlig riktning.

– Liberalismen har de senaste åren blivit en ideologi på reträtt, där mer energi lagts på att varna för faran med andra politiska krafter än på att ta fram egna lösningar på samhällsproblem. Det gäller särskilt de problem som är bieffekter av tidigare liberala framgångar.  Rent konkret behöver Sverige bättre liberal politik för en grön energiomställning som gynnar hela landet, ökad invandring och ett friare näringsliv – både för kioskinnehavarna och den tunga industrin.

– Tankesmedjan har varit och ska fortsätta att vara en brygga mellan den akademiska världen och samhällsdebatten. Men den behöver utvecklas för att också föra in fler delar av samhället i debatten. Fores ska inte bara fokusera på storstäderna utan vara en idéutvecklande arena för hela Sveriges utmaningar och möjligheter.

Matilda Molander tillträder som vd den 1 september.

För vidare information:

Matilda Molander, tillträdande vd för tankesmedjan Fores
073-258 92 60

Catharina Håkansson Boman, ordförande Fores styrelse