Den 15 maj presenterade Finanspolitiska rådet 2024 års rapport om Sveriges finanspolitik. Bland kommentatorerna fanns Fores vd Ulrica Schenström. Nedan kan du läsa hela hennes kommentar och på Finanspolitiska rådets hemsida kan du se hela konferensen i efterhand.

Först och främst vill jag tacka för den stora äran att få vara här och kommentera er rapport, specifikt kapitlet om statens roller i klimatomställningen.

För er som inte känner mig så heter jag Ulrica Schenström och är VD på den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Till skillnad från de andra kommentatorerna är jag inte någon nationalekonom, framför allt ingen professor i nationalekonomi, så jag har tagit mig an det här kapitlet på ett lite annorlunda sätt än vad de flesta i det här rummet kanske är vana vid.

Men även om jag inte är nationalekonom har jag under mitt liv samlat på mig en hel del nationalekonomer. Jag har också varit med och förhandlat fram flertalet statsbudgetar under alliansregeringen. Så finanspolitik och ekonomisk-politiska frågor är definitivt inget främmande för mig.

Frågan som behandlas i kapitlet – vilken roll staten ska spela i klimatomställningen – är ju dock till syvende och sist en politisk fråga. Även om vetenskapen är tydlig med att vi måste minska utsläppen snabbt och kraftigt för att lindra klimatförändringarnas värsta konsekvenser, så ger vetenskapen inget konkret svar på hur detta ska gå till. ”Huret” bottnar i stället i ens politiska uppfattning, värderingar och hur olika intressen ska vägas mot varandra.

Vad de flesta politiker, och numera samtliga riksdagspartier, ändå är överens om, och som den här regeringen gång på gång påpekar, är att vi ska nå våra klimatmål i enlighet med internationella klimatavtal som Parisavtalet. Hur ligger Sverige till i efterlevnaden av dessa klimatmål?

Vi alla vet svaret på den frågan. Expertråd efter expertråd – Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten – pekar på att Sverige är på väg att missa i princip alla klimatåtaganden, såväl de kortsiktiga som de långsiktiga. Nu visar Finanspolitiska rådet på liknande slutsatser: det finns ingen sammanhållen och begriplig plan.

Till följd av minskad reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter, utan några andra styrmedel på plats att ersätta dem, ökar vi utsläppen i stället för att minska dem.

Regeringen verkar alltså göra tvärtemot vad man behöver göra för att leva upp till de nationella och av EU satta klimatmålen, som man gång på gång konstaterar att vi ska nå.

När flera viktiga delar i EU:s klimatpaket Fit for 55 klubbades igenom under det svenska ordförandeskapet förra våren lyfte regeringen fram det som en milstolpe för det globala klimatarbetet.

EU:s klimatlagstiftning är en enorm framgång och något vi ska vara stolta över. Men hur Sverige nu ska leva upp till de bindande klimatkraven till 2030 är för mig fortfarande en gåta.

I stället skjuts beslut om nya styrmedel fram till nästa mandatperiod. Och vad är konsekvenserna av det?

EU:s ESR-krav till 2030 kommer att kräva ett stort omställningstryck i transportsektorn. Det beror på att det är svårt – inte omöjligt, men svårt – att minska utsläppen inom jordbruket; att vi har ett skarpt LULUCF-krav och skärpt utsläppshandelssystem, vilket begränsar våra möjligheter att köpa loss utrymme därifrån; samt att det råder osäkerheter kring våra möjligheter att köpa utsläppsutrymme från andra länder. Oavsett om regeringen skulle lyckas utnyttja alla dessa flexibiliteter kommer vi att behöva se ett betydande omställningstryck i transportsektorn.

Regeringen pekar ut elektrifieringen som den långsiktiga lösningen. Det är förstås helt avgörande att den frågan ges stort utrymme. Elektrifieringen är den centrala lösningen för att vi ska lyckas ställa om såväl vår industri som transportsektor.

Men det kommer att ta tid och det kommer inte att räcka för att vi ska nå vårt ESR-åtagande till 2030. Vi hinner inte elektrifiera hela transportsektorn fram till dess – det är för många fossildrivna bilar där ute. Vi måste alltså hitta andra sätt att minska utsläppen. Och dessa sätt kommer oundvikligen att behöva öka bränslepriserna om vi ska lyckas få ned utsläppen i tillräcklig grad.

Men ju längre vi väntar, ju skarpare utsläppsminskningar måste vi få till och desto högre bränslepriser kommer vi sannolikt att få. Väntar vi med nya styrmedelsbeslut till 2027 kan bränslepriserna komma att stiga till höjder som knappast skulle accepteras. Detta måste regeringen vara ärlig med.

Vad skulle hända om vi struntar i EU:s krav? Om Sverige bryter mot EU:s klimatlagstiftning finns det risk att skattebetalarnas pengar kommer att behöva gå till EU-böter. Någon kanske skulle säga att ”Äsch, det är nog inte särskilt stora summor på det stora hela. Det klarar vår statskassa av.” Men vågar vi betta på det? Är det ansvarsfullt att resonera så? Och vilka utgiftsområden skulle man behöva ta ifrån då – försvaret, skolan eller sjukvård?

Och utsläppen då? Några procent högre utsläpp i Sverige spelar kanske ingen avgörande roll på global nivå, men vilka signaler skickar det till EU och resten av världen?

Den stora risken med att inte respektera EU-lagstiftningen och missa utsläppskraven är att andra länder kan följa efter. Risken ter sig större nu när motståndet mot en ambitiös klimatpolitik ökar i många EU-länder. Då handlar det inte bara om Sveriges del av de globala utsläppen, utan om EU:s. Då handlar det inte längre om en liten ekonomi, utan om en mäktig ekonomi med stort inflytande i världen.

Om fler medlemsländer bryter mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Vad skulle det innebära för resten av världens klimatarbete om den främsta drivkraften i den globala omställningen börjar svikta?

Inte nog med att våra missade klimatkrav riskerar att hämma EU:s klimatomställning – det riskerar också att skada Sverigebilden. Bilden av Sverige som ett hållbart föregångsland. Vårt inflytande i internationella klimatförhandlingar har byggts på ett starkt förtroendekapital, som kommer ifrån att vi lyckats minska våra utsläpp utan att det påverkar vår tillväxt negativt eller skapar större sociala slitningar. Börjar vi misslyckas med det har jag svårt att tro att det inte skulle skada Sverigebilden och därmed våra förhandlingsmöjligheter.

Som Finanspolitiska rådet visar behöver staten ta ett helhetsgrepp om energipolitiken och utvecklingen på elmarknaden.

I regeringens energiproposition läggs det fram bra målsättningar för 2045, men inget konkret mål för hur elproduktionen ska byggas ut till 2030. Industrin behöver också veta hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt för att de ska lyckas ställa om till 2045. Annars riskerar viktiga investeringar att skjutas fram eller gå till andra länder.

Får vi inga tydliga besked om hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt riskerar alltså Sverige att tappa investeringar, vilket i sin tur drabbar konkurrenskraften och tillväxten.

Det är förvånande att ett parti som Moderaterna, som just arbetar för att främja konkurrenskraft, näringsliv och tillväxt, inte prioriterar detta.

Problemet är inte att det saknas effektiva styrmedel i den klimatpolitiska verktygslådan – utan problemet är bristen på politiskt ledarskap.

Vi får aldrig glömma bort att politik är på riktigt. Innehållet i de politiska reformer som läggs fram påverkar människors liv. I klimatfrågan både nuvarande och framtida generationers. Därför är det viktigt att vilja förändra, förbättra och vinna med de bästa reformerna.

Det är uppenbart att den här regeringen inte gjorde ett tillräckligt stort förhandsarbete på klimatområdet. Och är man inte förberedd så är man alltså inte förberedd, som en vis person en gång sa.

De som börjar med kommunikation och kortsiktigt taktiserande, och först därefter försöker konstruera reformer, kommer alltid att misslyckas i det långa loppet. Tyvärr består politiken i dag av alldeles för många som sätter färg och form före innehåll. Visst är färg och form viktigt, men när ledarskapet haltar och drivkraften är något annat än samhällsförbättring blir det politiska landskapet fördummat och polariserat.

Detta såg vi hända under den klimatpolitiska debatten under valrörelsen 2022. Då slängdes det med populistiska utspel: kärnkraft ställdes mot vindkraft och alla partier förutom Miljöpartiet tävlade om vem som kunde sänka priset mest vid pump.

I stället för att visa på en tydlig samhällsvision beskyllde partierna varandra för kostnadskrisen och spädde därmed på polariseringen i klimatfrågan.

Moderaterna gick tidigare ut med att man ville vara ”den gröna högern”. Var det bara ett taktiserande för att få tillbaka väljare, i synnerhet kvinnor i Stockholms stad, som röstat på Socialdemokraterna på grund av att den här regeringen valt att samarbeta med SD? Om så är fallet handlar det inte längre om ett genuint engagemang, utan om maktbegär.

Samma typ av populistiska retorik används även nu – snart två år in i mandatperioden. Regeringen menar att inget hushåll eller företag ska drabbas ekonomiskt av klimatomställnigen. Men som Finanspolitiska rådet påpekar är det varken rimligt eller genomförbart att kompensera fullt ut för högre drivmedelspriser. Det är helt enkelt dömt att misslyckas.

Vad händer om politiken inte levererar på sina löften? Då kommer väljarna inse att en röst på ett parti inte längre är en garant för att föra samhället mot den riktning som partiet utgett sig för att jobba mot. Detta kommer att spä på missnöjet och i sin tur underminera acceptansen för klimatpolitiken.

Det ligger en fara i när fler politiker anammar populisters retorik och arbetssätt för att tillfälligt vinna väljarstöd i enstaka sakfrågor. Utöver att vi får kortsiktig politik som tappar den långsiktiga visionen och kopplingen till forskningen, riskerar den sakta men säkert att bryta ner förtroendet för politiken.

Här känner jag en oro inför EU-valet. Högerpopulistiska partier vinner mark i flertalet medlemsländer – partier som vill riva upp EU:s klimatpolitik. Dessa partier kapitaliserar på det missnöje som spridit sig bland Europas lantbrukare och spär på narrativet att klimatpolitiken är syndabocken.

Vad händer om Trump återtar makten? Trump som lovat oljebolag att skrota USA:s klimatpaket IRA och öka oljeborrningen – i utbyte mot 1 miljard dollar.

Jag tror att valen i EU och USA kommer att bli en indikator på hur politiken kommer att utvecklas framöver.

Det vi kan göra är att försöka påminna och påpeka, för annars kommer populistiska och nationalistiska krafter att få ännu mer att säga till om. Då går vi mot en samhällsutveckling som få av oss önskar.

Men det vi också måste göra är att ta oron och missnöjet på allvar. Vi ska inte förneka att de problem som lantbrukarna protesterar om inte är reella. Vi ska inte heller beskylla dem för att vara klimatförnekare – då bidrar vi bara till ytterligare polarisering. Utan vi måste ta oron på allvar, för utan acceptans kommer klimatomställningen aldrig att lyckas.

För att klimatomställningen ska lyckas är en bred acceptans avgörande. Människor måste känna sig delaktiga i omställningen – inte utanför den.

Lantbruket står för en betydande del av utsläppen och måste såklart ta sin del av ansvaret, men lantbrukare måste också ses som en del av lösningen – inte problemet.

Vikten av acceptans och legitimitet hos medborgarna betonas i regeringens klimathandlingsplan. Problemet är bara att regeringens definition av acceptans hittills har varit att sänka bränslepriset vid pump. Men acceptans får aldrig innebära att låta den grupp som skriker högst underminera klimatpolitiken.

Politiken behöver hjälpa till. Inte genom att sätta viktiga prissignaler ur spel och ta bort själva incitamenten för att minska utsläppen, utan genom andra åtgärder.

I det läge vi är i dag förstår jag att man som politiker kan se det som en omöjlig uppgift att föra en ambitiös klimatpolitik som också accepteras av människor – men med rätt reformer, tydlig kommunikation och politiskt ledarskap är jag övertygad om att det går.

Här redovisar Finanspolitiska rådet flera fördelningspolitiska åtgärder som staten kan vidta för att öka acceptansen.

Visst att många typer av stöd är behäftade med olika problem och utmaningar, i form av bristande effektivitet eller träffsäkerhet – men i det läge vi är i nu – där politiken inte vågar genomföra de reformer som krävs av rädsla att tappa väljare – don’t let perfect be the enemy of good.

Generella skattesänkningar kanske må vara mer optimala ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men som ni visar är kopplingen mellan ökade klimatrelaterade skatter och skattesänkningar inte alltid tydlig för de som drabbas. De är inte heller lika träffsäkra ur fördelningssynpunkt, eftersom skattesänkningar påverkar alla medborgare, medan de som drabbas hårdast är låginkomsttagare och landsbygdsbor.

Flertalet enkätundersökningar visar ju här att – i de flesta länder och sammanhang – så är riktade stöd mer populära än generella skattesänkningar. Om de klimatrelaterade skatteintäkterna öronmärks, i form av kompensation till särskilt drabbade hushåll eller att intäkterna går till klimatrelaterade ändamål, kan acceptansen öka.

Likaså är lokal kompensation för utbyggnad av vindkraft viktigt, inte bara för att undanröja hinder för vindkraften, utan också för att minska klyftorna mellan landsbygd och stad.

I stället för att sänka priset vid pump och låtsas som att klimatomställningen inte kommer att drabba någon borde regeringen snarare titta på dessa åtgärder.

För att skapa acceptans behövs också tydlig och transparent kommunikation om klimatpolitiken och de olika stödåtgärderna. Detta är i sin tur beroende av det ledarskap som politikerna visar.

Det politiska ledarskapets roll kan inte underskattas, särskilt inte i en så långsiktig fråga som klimatomställningen. Det är avgörande att politiken pekar ut färdriktningen, håller i och håller ut.

Politikens roll som möjliggörare är central i detta sammanhang. Olika aktörer, både hushåll och företag, måste ges långsiktiga och robusta regler och incitament att förhålla sig.

Jag är helt enig om Finanspolitiska rådets slutsats att klimatpolitiken måste förklaras – och försvaras – för att nå acceptans. Vi måste förklara varför klimatomställningen är viktig, att de åtgärder vi vidtar är effektiva, och att vi gör det vi kan för att inte göra det onödigt dyrt för oss själva och stöttar dem som blir särskilt drabbade.

Jag håller också med om att politiken måste vara ärlig med att det kommer att kosta att bekämpa klimatkrisen. Det kommer att skapa vinnare och förlorare på vägen, bland företag, regioner och hushåll. Men inte för alltid. Och med rätt strukturomvandlingspolitik och fördelningspolitik kommer vi att gå ur som vinnare.

Vi måste också vara ärliga med vad som händer om vi inte gör något nu. Det blir inte bara dyrare och svårare att ställa om – utan det minskar också våra chanser att undvika klimatförändringarnas värsta effekter.

Politiken får inte heller porträttera omställningen enbart som ett tungt ok. Det spär bara på polariseringen och missnöjet. Snabbare utfasning av utsläppen kommer att leda till ökat välstånd. Det genererar investeringar, ökad konkurrenskraft och ökade intäkter. Det kunde vi inte säga tidigare men det kan vi nu. Tillväxt och minskade utsläpp går hand i hand. Detta måste förmedlas tydligare.

Slutligen – vad skulle vi då kunna göra? Just nu håller Fores på att tillsätta en arbetsgrupp – ja, arbetsgrupper är hett just nu – som ska ta fram förslag på hur staten kan möjliggöra den gröna strukturomvandlingen. Vi kallar gruppen för den ”gröna arbetslinjen”. Och i den gruppen kan jag lova att många nationalekonomer kommer att sitta.

Ulrica Schenström, 15 maj 2024

Fores vd Ulrica Schenström är återkommande krönikör på Södermanland Nyheter. Där behandlar hon ämnen som liberalism, svensk inrikespolitik och internationella händelser.

”Folklistan är allt som är fel med partipolitiken”, 24 april 2024

”Alldeles för få förstår farorna i vår omvärld”, 22 mars 2024

”Fiendens fiende är ingen sann vän”, 22 februari 2024

Sveriges reformförmåga har försämrats på senare tid. Det slås fast i en rykande färsk rapport från Entreprenörskapsforum. Det är en mycket oroväckande utveckling. Men tyvärr inte förvånande, säger Ulrica Schenström och Tove Hovemyr från tankesmedjan Fores.

I dagens nysläppta rapport Vad hände med Sveriges reformförmåga? skriver Andreas Bergh och Gissur Ó Erlingsson att reformtakten har försämrats på senare år. De går till och med så långt att de kallar 2010-talet i allt väsentligt för ett förlorat decennium för genomförande och planerande av reformer. För oss på Fores är detta inte förvånande. Vi har länge lyft att vi ser oroväckande tendenser på att politiken allt mer saknar handlingskraft att genomföra de reformer som krävs, vilket i sin tur urholkar medborgarnas förtroende för politikens och den liberala demokratins förmåga att lösa de samhällsproblem vi har framför oss.

Politiker som jagar positioner framför att söka genomföra förändring, polariseringen av debatten och därmed också riksdagen samt den bristande respekten för utredningsväsendet och experternas remissutlåtanden lägger hinder för Sveriges reformförmåga. Inte nog med att det inte löser de allvarliga problem vi har framför oss, från en tilltagande byråkrati till bristande kompetensförsörjning i välfärden samtidigt som befolkningen blir äldre. Detta är, i syvende och sist, ett allvarligt hot mot vår demokrati.

Ulrica Schenström, vd Fores

Tove Hovemyr, samhällspolitisk expert Fores

Rapporten ges ut av Entreprenörsskapsforum. Andreas Bergh är docent i nationalekonomi vid Lunds universitet och ledamot i Fores vetenskapliga råd.

Symbiosen mellan Sverigedemokraterna, rysk informationspåverkan och pro-ryska alternativa mediemiljöer är direkt och akut farlig för svenska intressen.

Att statsminister Ulf Kristersson vilar sitt regeringsunderlag på ett sådant parti sätter Sveriges säkerhet på spel, skriver flera debattörer i Aftonbladet den 31 januari 2023.

Läs debattartikeln underskriven av:

Ulrica Schenström, vd Fores
Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, förläggare Timbro förlag.
Carl Melin, doktor i statsvetenskap, socialdemokratisk debattör
Patrik Oksanen, journalist, senior fellow på tankesmedjan Frivärld, säkerhetspolitisk rådgivare Fores
Daniel Poohl, vd och ansvarig utgivare Expo
Willy Silberstein, f.d. journalist
Jan Scherman, diversearbetare och tidigare vd på TV4

Fores seniora klimatrådgivare Åsa-Britt Karlsson kommenterar avtalet vid COP15.

Det är mycket glädjande att nästan tvåhundra länder har kommit överens om ett historiskt avtal för skydd av biologisk mångfald på COP15 i Montréal. Att 30 procent av världens land och vatten ska vara skyddade områden senast år 2030 har fastslagits i det så kallade Kunming-Montréal-avtalet. Det är en rejäl skärpning jämfört med tidigare målsättningar. I avtalet ska världens länder även återställa 30 procent av havens skadade ekosystem.

I dag är nära 15 procent av Sveriges natur skyddad. Den andelen måste öka de kommande åren, i enlighet med det globala ramavtalet. För Sveriges del krävs ett gemensamt ansvar från alla Östersjöländer att återställa ekosystemen i vårt överexploaterade hav. Restaurering av våtmarker är en annan viktig och jämförelsevis okomplicerad åtgärd med god klimatnytta. Det är viktigt att de känsligaste områdena med höga naturvärden och biologisk mångfald skyddas i första hand.

Sveriges generösa anslag till den Globala miljöfonden (GEF) på över fyra miljarder kronor är ett positivt besked. Det hjälper fattigare länder att skydda mer värdefull natur och bekämpa konsekvenserna av klimatförändringarna. Samtidigt är det mycket bekymmersamt att de tidigare globala miljömålen vi har haft, de så kallade Aichimålen, inte har uppnåtts under den tidsperiod som beslutades år 2010. I och med att de nya målen vid COP15 är ännu mer ambitiösa behöver vi växla upp snabbt och kraftigt för att överhuvudtaget ha en chans att nå de nya målen.

Endast höga målsättningar tar oss inte närmare ett hållbart planetärt tillstånd. Det kommer krävas mer handling framöver, inte minst genom att värna och skydda den biologiska mångfalden. I nuläget är det för tidigt att säga om Kunming-Montréal-avtalet motsvarar Parisavtalets globala genomslagskraft. Klimatförändringarna och en hotad naturmiljö är komplexa system som påverkas av varandra – vi måste därför ta hänsyn till dem båda när vi ställer om våra samhällen.

Åsa-Britt Karlsson, senior klimatrådgivare på Fores.

Auktoritarismens grepp om världens demokratier fortsätter hårdna. Det är otvetydigt tufft just nu. IDEA:s demokratirapport för år 2022 visar att de länder som fortfarande räknas som demokratier upplever en inbromsning i sin demokratiska utveckling. Unga lockas inte av partipolitiken, onlinefriheter är hotade medan högerextremismen polariserar det politiska samtalet.

Vår del av världen är inte ett undantag. Hälften av Europas länder har upplevt en tydlig demokratisk tillbakagång de senaste fem åren. Auktoritära krafter frodas i tider av kris. När covidpandemin byttes mot Putins invasion av Ukraina fortsätter den liberala demokratin att ställas inför svåra prov.

Men år 2022 har också bjudit på ljusglimtar. Aborträtten breder ut sig i Latinamerika och kvinnor leder striden för demokrati i Iran. Frihetliga rättigheter har nog aldrig varit så eftersträvansvärda för så många som just nu.

Trots detta lyser reformer som ökar friheten och livskvaliteten för människor med sin frånvaro. När hälften av världens demokratier är på tillbakagång behöver vi aktivt värna om den liberala demokratin som vi känner den. För demokratin är hotad år 2022. I Sverige, i Europa och i världen.

Fores arbetar dagligen med att värna och stärka den liberala demokratin. Våra antologier Va?! Är demokratin hotad? och Vändpunkt – reformer till den liberala demokratins försvar går att beställa eller laddas ned gratis.

 

Läs IDEAs rapport på idea.int.

Snart drar ett nytt läsår igång på högskolorna och för Fores del innebär det två nya ansikten på kansliet, Viktor Karlsson och Elin Venholen som kommer praktisera hos oss. Innan julledigheten och praktikstarten i januari hann de svara på några frågor om sig själva.

Viktor Karlsson

Förbundsstyrelseledamot Liberala ungdomsförbundet, och dessutom deltagare på Foresakademin 2022

Vem är du?
– Jag är en ung man i mina bästa år (min högstadielärare sa att det peakar vid 22). Uppväxtorten är fina fina Nybro i de småländska skogarna, men jag har också hunnit plugga ekonomi i Lund och bott i så väl Toronto som Bryssel.

Hur känns det att börja på Fores?
– Nu när nästan alla politiker predikar slutenhet, medelklassvurmande och kortsiktiga lösningar känns det extra viktigt att arbeta fram reformer som svarar på de verkliga problemen. Därför ser jag mycket fram emot tiden på Fores.

Vad gör du helst på fritiden?
– På fritiden tycker jag om långa obskyra samtal och att dansa på nattklubbsgolv. Ibland är det också gött att bara dra på en go podd och ta det lite lugnt.

Elin Venholen

Förbundsstyrelseledamot Centerpartiets ungdomsförbund

Vem är du?
– Jag är född och uppvuxen i Smålands djupa skogar, mellan Gislaved och Värnamo, men har de senaste fyra åren huserat i Uppsala för att studera juridik, med ett avbrott för utbytestermin i Belgien.

Hur känns det att börja på Fores?
– Jag ser med spänd förväntan fram emot att få praktisera på Fores och få grotta ner mig i arbetet på en tankesmedja. Jag tror det kommer en händelserik och lärorik tid.

Vad gör du helst på fritiden?
– På min fritid gillar jag att baka, gärna sötsaker samt att kolla på amerikanska kriminalserier.

Det finns både salt och sött i regeringens och Sverigedemokraternas Tidöavtal. Klimatet är noterbart den del som får en alldeles för liten del i Tidöavtalet, även om det finns höjdpunkter. Däremot är vi djupt oroade över att den omfattande rättspolitiska delen av Tidöavtalet som eroderar de grundläggande delarna av våra rättstraditioner och den liberala rättsstatens grunder, konstaterar Ulrica Schenström, VD Tankesmedjan Fores.

Det finns flera ljuspunkter i Tidöavtalet och regeringsförklaringen som kommer vara bra för Sverige.
– Både säkerhets- och försvarspolitiken får nödvändiga och positiva tillskott i form av en minister för civilt försvar samt ett nationellt säkerhetsråd och nationell säkerhetsrådgivare. Därtill var det mycket bra att höra statsministern också nämna cybersäkerheten då vi ser växande hot inom just detta område och att det är ett område som Fores fokuserat mycket på den senaste tiden, säger Schenström.
– Fler reformer behövs för att öka jämställdheten i Sverige. Vi ser positivt på de jämställdhetspolitiska förslag som regeringen kommer att driva. Under mandatperioden kommer vi bidra med fler reformidéer till regeringen, både från de två rapporter vi nyligen släppt och som kommer släppas framöver, säger Schenström.

Klimatpolitikens mycket begränsade utrymme i Tidöavtalet bekymrar, men det finns också goda inslag:
– Vi ser särskilt positivt på att man till exempel vill satsa på laddinfrastruktur, teknik för koldioxidinfångning och lagring samt ska förenkla och förkorta tillståndsprocesserna. Att klimatpolitiken tar liten plats i avtalet är oroväckande, men kan samtidigt betyda att det finns få begränsningar för vad den nytillträdda miljö- och klimatministern kan åstadkomma för reformer. Därför vill Fores bidra med den långa erfarenhet, kunskap och nätverk som vi besitter i frågorna för en offensiv grön och liberal klimatpolitik under mandatperioden, säger Schenström.

Tidöavtalets saltaste delar består av dominansen av repressiva förslag i både rättspolitiken och invandringspolitiken:
– Kriminalpolitiken innehåller flera förslag som går stick i stäv med rättssäkerheten, enskildas fri- och rättigheter och rättsstatens principer. Varje repressivt förslag måste noggrant granskas om de verkligen kommer bidra till eller om de rent utav skulle motverka sitt eget syfte om effektiv brottsbekämpning, säger Schenström.
– Asylrätten måste värnas i praktiken, inte bara i teorin. Det är därför viktigt att följa upp Tidöavtalets migrationspolitik, särskilt hur den slår mot de allra mest utsatta. Migration- och integrationspolitiken ska inte heller bidra till försvårad integration. Vi ser också allvarligt på att regeringen vill kraftigt begränsa arbetskraftsinvandringen, som är nödvändigt för Sveriges tillväxt, säger Schenström.
– Organiseringen på Regeringskansliet och internt mellan samarbetspartierna lämnar tyvärr en del att önska då ett av samarbetspartierna ställs utanför regeringsbesluten och undantas ansvarsutkrävande, avslutar Schenström.


Presskontakt

Joakim Liljeberg
joakim.liljeberg@fores.se
073 – 617 81 47

Statens arbete med cybersäkerhetsfrågor får låga betyg i en undersökning, skriver Fores Ulrica Schenström, Patrik Oksanen och Joakim Liljeberg i Publikt. Bristerna i cybersäkerheten är ett säkerhetshot, men påverkar även effektiviteten i statsförvaltningen och utgör ett arbetsmiljöproblem.

Läs hela debattartikeln på Publikt.se.

Läs mer om Fores antologi Sveket mot cybersäkerheten.

Fores är tankesmedjan med fötterna i de gröna och liberala värderingarna. Vi tar fram reformer som förändrar och förbättrar för människor, med en förankring hos de liberala idéerna. Vi är navet för de frihetliga idétraditionerna i Sverige och därmed en mötesplats för liberala samhällsengagerade, debattörer, akademiker och beslutsfattare på lokal, nationell och europeisk nivå.

Fores har tre temagrupper som arbetar parallellt med Sveriges ledande forskare och beslutsfattare för att ta fram politiska rapporter, förslag och reformer. Detta arbete är något som vi hoppas att du som praktikant vill bidra till.

Hur är det att praktisera på Fores?

Arbetsuppgifterna är mycket omväxlande och utvecklande. Våra praktikanter är med och tar fram rapporter, omvärldsbevakar, anordnar seminarier, bokar möten och gör utskick kring ämnesområden som är aktuella för samhällsdebatten. Du blir en integrerad del av Fores-teamet där egna initiativ uppmuntras. Om du ska skriva en uppsats inom ramen för din utbildning är praktiken hos oss en utmärkt möjlighet att få inspiration till uppsatsämnen och du ges chans att bolla dina idéer med några av Sveriges främsta experter.

Vem söker vi?

Fores söker praktikanter som vill arbeta i en spännande miljö i nära samarbete med ledande beslutsfattare och forskare. Du vill vara med att föra fram forskning och fakta i samhällsdebatten och vi ser gärna att du har intresse för politik och aktuella samhällsfrågor och samtidigt vill se en öppen och frihetlig värld. Du får gärna ha bakgrund inom någon politisk organisation som bekänner sig till de liberala värderingarna. Du ska kunna skriva god svenska och även behärska engelska i tal och skrift. Vi eftersträvar en arbetsplats med mångfald vad gäller både bakgrund och kompetens.

Hur funkar det?

Praktiken omfattar en termin och genomförs normalt på heltid, men vi är flexibla för andra upplägg
Praktiken är oavlönad, men Fores står för praktikanternas resor till och från arbetet

Ansökan

Din ansökan består av ett CV och ett personligt brev där du skriver varför du är intresserad av att praktisera hos oss. Skicka din ansökan till anna.halla@fores.se snarast.

Intervjuer sker löpande så ansök redan idag.

 


Om Fores

På den gröna och liberala tankesmedjan Fores arbetar vi varje dag för att söka de lösningar och reformer som Sverige behöver, för att stärka den liberala demokratin så som vi känner den. Läs mer om oss här!