Fores rapportering från COP26

Glasgow: preludium till den perfekta stormen

12 november 2021

Om drygt ett halvår firar Klimatkonventionen 30 år. En trött trettioåring med stora visioner men också stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop. Förhandlarna i Glasgow vittnar om slitningarna mellan vision och genomförande. Länderna är på väg att enas om att de negativa konsekvenserna av 2 graders uppvärmning är mycket större än 1,5 graders uppvärmning, att 1,5 grader bör vara riktmärket och att det kräver att utsläppen minskar med 45% till 2030 jämfört med 2010. Fina formuleringar i partskonferensens första utkast till rambeslut. Praktiken talar dock ett annat språk. Ländernas samlade klimatlöften summerar i själva verket till utsläppsökningar på 16% år 2030 jämfört med 2010. Skillnaden mellan vision och handling kunde knappast bli tydligare.

Det är inte bara i frågan om utsläppsreducering som klimatkonventionen haltar. Löftet om att mobilisera 900 miljarder kronor per år i klimatfinansiering är långt från uppfyllt. Tvärt emot de mest sårbara ländernas mycket starka önskan kanaliseras klimatfinansieringen dessutom främst till utsläppsreduktion, inte anpassningsåtgärder. Och löftet är betydligt vagare än det framstår vid första anblick. Begreppet ”mobilisera” är öppet för tolkning och det saknas en gemensam definition om vad som utgör ”klimatfinansiering”.

Parallellt med för låg ambitionsnivå i att minska de globala utsläppen och stor brist på finansiering av klimatåtgärder i fattiga länder ökar de klimatrelaterade skadorna och förlusterna. Mönstret går igen, de med minst skuld till att klimatet förändras är också mest sårbara och drabbas i högst utsträckning. I avsaknad av adekvat finansiering till klimatanpassning tvingas fattiga länder själva bära kostnaden för skador och förluster.

Det är i denna kontext som länderna träffas i Glasgow för klimatkonventionens 26:e partskonferens. Och det är bäddat för en perfekt storm de kommande åren. Från syd hörs allt starkare röster om ett systemfel, om att rika länder inte förmår ta eget ansvar för att leverera på sina löften, att det krävs en mekanism som fördelar ansvar och utkräver efterlevnad. Glasgow markerar startskottet för flera processer som med säkerhet kommer leda till mycket svåra förhandlingar de kommande åren. En sticker ut ur mängden som extra komplicerad: ett nytt globalt mål för klimatfinansiering från 2025 och framåt.

Förhandlingar om ett nytt mål för klimatfinansiering kompliceras självklart av att det gamla målet inte uppfyllts. Kraven från syd är tydliga: högre ambitionsnivå i spannet 700 miljarder till 1,3 biljoner amerikanska dollar per år från 2025 och framåt. Ökad förutsägbarhet, att mer pengar kommer från offentliga källor. Högre andel bistånd, minskad andel lån. Jämn fördelning mellan anpassning och utsläppsreduktion. En ny kategori för klimatfinansiering kopplad till skador och förluster. Princip för fördelning av ansvar för att uppnå det nya målet. Gemensam definition av klimatfinansiering. Och snäv deadline för när beslut ska antas. De rika länderna håller emot i nästan samtliga frågor. Det är upplagt för mycket komplicerade förhandlingar de kommande åren.

Glasgow är på väg att leverera en rad betydande beslut. Förhoppningsvis håller kompromisserna hela vägen in i mål.  Men klimatkrisen kommer bestå. För att lösa denna krävs politisk vilja, mod, och ledarskap. Glasgow kan skapa förutsättningar för ökad transparens, förenkla för internationellt samarbete och strömlinjeforma framtida klimatplaner. Det är bra. Men det svåra arbetet kvarstår. Efter Glasgow är det upp till alla länder att också använda Parisavtalets hela verktygslåda för att accelerera alla komponenter av klimatarbetet. Ökad ambition i utsläppsreduktion och leverans av mer klimatfinansiering kommer vara mycket viktiga smörjmedel för COP27 i Sharm el-Sheikh 2022. Utan dessa komponenter kommer förhandlingsmaskineriet med stor sannolikhet att kärva ganska rejält.