EU-kommissionen har presenterat sitt förslag på en ny pakt inom migration och asyl. Fores programchef för Migration och integration Therese Lindström kommenterar efter presskonferensen.

Onsdagen 23/9 presenterade vice ordförande Margaritis Schinas och ansvarig EU-kommissionär Ylva Johansson kommissionens förslag om en ny gemensam migration och asylpakt. Europeiska kommissionens ordförande Ursula von der Leyen inledde och betonade att för att hantera migration och skapa ett humant, hållbart system krävs ett solidariskt ansvarstagande. 

Det är tidigare uttryckt att syftet med pakten är att skapa en kompromiss som alla medlemsstater kan stå bakom. Som med de flesta kompromisser har Ylva Johansson varit tydlig med att det ingen kommer vara helt nöjd. Ylva Johansson har tidigare gett uttryck för att fullt stöd är en nödvändighet, trots att det skulle vara möjligt att få igenom förslaget ändå. Det här har sin förklaring i att tidigare fattade beslut om en tvångsfördelning av flyktingar mot medlemsstaters önskan ledde till stor politisk splittring. Det behöver undvikas i en redan komplicerad och infekterad fråga. Det understryks även under presskonferensen att alla medlemsstater har olika förutsättningar att hantera migration och asyl. 

Ylva Johansson har rest runt i Europa och träffat representanter både för medlemsstaterna och för civilsamhället. Vid dagens presskonferens lyftes detta särskilt fram för att visa på ambitionen på förankring och representation i förslaget.

Frågan är ändå hur väl förankrat förslaget är och kanske än mer hur realistiskt det är att förslagen går att genomföra, om det i slutändan antas. 

Det är ett stort fokus i förslaget på ett ökat samarbete med ursprungsländer och transitländer, främst för att möjliggöra återsändande, men även för att motverka – eller i slutändan förhindra – personer från att komma till EU. Återvändande lyfts fram som en viktig komponent i systemet. De som inte har skyddsskäl ska återsändas snabbt. 

Exakt hur detta samarbete med andra länder ska se ut är inte presenterat och det kan väntas se olika ut mot olika länder. Det finns här en oro för att detta kan förhindra personer med asylskäl från att få skydd genom att de blir kvar i osäkra länder, som t.ex. Libyen. Mycket kritik har också framförts gällande avtalet mellan EU och Turkiet. EU hamnar i ett beroendeförhållande till Turkiet, att de håller gränsen till EU fortsatt stängd. Utöver stärkt samarbete med ursprungsländerna för att underlätta återvändande har det betonats vikten av att stärka lagliga vägar till EU för personer som i dag använder asylsystemet för att få ett bättre liv. Ett sådant samarbete, där det öppnas upp för ökade möjligheten att få arbetstillstånd eller studentvisum, hoppas man kunna minska trycket på asylsystemet. 

Oaktat försök att motverka, eller förhindra, personer som söker skydd i Europa så kommer EU alltid vara en attraktiv destination, både för personer i behov av skydd och de som vill skapa en bättre framtid. Det kommer även framöver vara många personer som söker asyl i EU och det betonas av kommissionen att ansökan ska hanteras direkt vid EU:s yttre gränser, med en snabb screening och en snabbprocess. Det är något oklart hur det skiljer sig från dagens system och det finns flera frågor kring var dessa ankomstcentrum med snabbprocesser kommer hamna. Det skulle kunna leda till en fortsatt hög koncentration av människor på platser dit många anländer. Resrutter kan inte förväntas förändras genom den nya pakten och det kommer betyda ett fortsatt högt tryck för länderna vid Medelhavet. Utöver att det sätter krav på de orterna, med till exempel tillgång till sjukvård, skolgång och inte minst till advokater, ser vi redan i dag protester från befolkning på t.ex. de grekiska öarna, dels för att det påverkar deras egna liv men även för att förhållandena i de nuvarande lägren är så undermåliga. I den här frågan kommer Kommissionen jobba i motvind, inte minst efter att branden i flyktinglägret Moria för bara några veckor sedan, där endast några få länder, till och med i en nödsituation, har visat på den efterfrågade solidariteten. 

Det finns även många frågetecken avseende hur en sådan snabbprocess skulle gå till. Kritik mot liknande processer finns i dag, då möjligheten att överklaga är begränsad i tid och det även i övrigt finns vissa risker för bristande rättssäkerhet. Dessutom har tidigare erfarenheter visat att dessa system kan fungera i ett “normalläge”, men om det blir en kraftig ökning av migranter klarar inte systemet av detta. Trots händelserna 2015 saknas det ännu i dag en reell beredskap inom EU för ökat antal asylsökande. Kommissionen försöker adressera den bristen i förslaget genom att introducera möjlighet för en medlemsstat att begära stöd i händelse av kris, belastning av systemet eller en risk för det. Det finns dock redan i dag den möjligheten i Dublinförordningen, men det har ännu inte använts. Intresset för att bistå medlemsstater i sådant läge har även varit minst sagt svalt. Det är oklart varför den politiska viljan skulle förändras i den nya pakten. 

Frågan som kvarstår att lösa utifrån låsningar i förhandlingarna om ansvarsfördelning är alltjämt var en asylprocess ska genomföras i praktiken, vilket land som ska ansvara för att personen återvänder vid ett avslag och i vilket land personer som får stanna ska få bosätta sig. Det här är frågor där det råder stor oenighet mellan medlemsstater och där det råder en ojämn belastning mellan medlemsstaterna. Det regleras i dag i huvudsak av den kritiserade s.k Dublinförordningen. 

Dublinförordningens har haft ett annat fokus, att garantera att varje person som kommer till territoriet får sin ansökan prövad i en medlemsstat. Det väsentliga har i dagens förordning varit att motverka att en person skickas mellan stater utan att någon utses som ansvarig och samtidigt motverka att en person själv reser från land till land i hopp om att få sin ansökan prövad av olika länder, kanske med olika utgång. Dublinförordningen bygger på att en ansvarig medlemsstat utses. Den staten ska ta emot asylansökan, pröva om personen har rätt till skydd och ansvara för att antingen återföra personen till sitt hemland eller integrera personen i landet. Den medlemsstaten blir ansvarig för hela processen, oavsett utgång. Ansvarig stat utses i förordningen utifrån bestämda kriterier (var familjemedlemmar finns, vilken stat som gjorde det möjligt för personen att resa in i EU, var personen sökt asyl). Det här har i praktiken lett till att vissa medlemsstater fått ta ett oproportionerligt ansvar i jämförelse med andra. En jämn fördelning var aldrig syftet och konsekvenserna av det blev tydligt under 2015. 

Det nu presenterade förslaget gör en ansats att få till en jämnare fördelning av ansvaret, ”en tvingande solidaritet” är ett uttryck som har använts. Med fokus på snabbprocesser vid EU:s gränser och direkt återsändande om asylskäl saknas hoppas Kommissionen kunna hitta möjligheter att få medlemsstater att bidra på olika sätt vid hård belastning. Frågan om hur detta skiljer sig från dagens system och hur ansvarig medlemsstat ska utses framöver lämnas dock i huvudsak obesvarad vid dagens konferens.

Samtidigt finns det även hopp om att det går att hitta en lösning. Det är inte minst tydligt om vi lyfter blicken och tittar på hela det gemensamma asylsystemet, eller CEAS (Common European Asylum System) som det ofta kallas. Det finns redan enighet kring det mesta i systemet; minimiregler om vem som ska anses vara flykting eller skyddsbehövande, likvärdiga mottagningsvillkor, gemensamma regler kring vidarebosättning (även kallat kvotflyktingsystemet), en utveckling av den nuvarande gemensamma databasen EURODAC och inrättande av en gemensam asylbyrå att ersätta nuvarande EASO. 

Allt står och faller med om det går att hitta en politisk vilja att inte bara skapa ett gemensamt system för att ge skydd till de som behöver det, utan även för ansvaret som följer med det åtagandet. Det kräver inte minst ett förtroende mellan medlemsstater i ett praktiskt samarbete. I morgon kommer förslaget debatteras i LIBE och det blir starten på en förväntat lång resa av debatter, samtal och förhandlingar.

Fores pågående projekt i frågan

Fores har under sommaren startat upp det ELF-finansierade projektet The Future European Refugee Responsibility-Sharing där vi fördjupar oss i det gemensamma europeiska asylsystemet. Vi kommer att föreslå reformer för att hantera migrationen till EU på ett lösningsorienterat sätt utan att äventyra rätten till asyl. I september håller Fores ett rundabordssamtal med särskilt inbjudna och projektet avslutas med lansering av en studie skriven av Bernd Parusel.

För mer information, kontakta Therese Lindström, programchef, Migration och integration.