I ljuset av det dödliga skjutvapenvåldet och den organiserade brottsligheten i Sverige har fler verktyg för att förhindra brott föreslagits. Parallellt diskuteras individens rätt till personlig integritet kontra statens intresse av att genom tvångsmedel bekämpa brott. Hur långt kan politiken gå tills ändamålen inte längre helgar medlen?
De senaste åren har staten förmåga att uppfylla sitt brottsbekämpande uppdrag diskuterats allt livligare. Just nu finns ett aktuellt förslag om preventiva tvångsmedel från regeringen som avser att införa utökade möjligheter för myndigheter att använda tvångsmedel för att förhindra brott. Hur tungt väger individens rätt till personlig integritet egentligen i förslaget och är det förenligt med de rättighetsskydd som vi förbinder oss till i Sverige? Finns det någon gräns för hur mycket individens integritet kan begränsas för statens brottsbekämpning?
På det ämnet lanserar Fores den 15 juni ett policypapper skrivet av Elin Venholen som diskuteras av paneler bestående av forskare och politiker.
Medverkande: