Regeringen har presenterat höstbudgeten för 2020. Fores kommenterar en budget där corona-virusets effekter står i centrum.

Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi (IIES) samt forskare och rådgivare, Fores

Det mesta i budgeten har varit känt sedan tidigare, så den innehåller inga egentliga överraskningar.

Den allmänna bedömningen är att den ekonomiska nedgången i år blir mindre än vad som befarades i våras. Stödåtgärderna väntas också kosta mindre i år än man då bedömde trots att ytterligare stöd tillkommit. Den offentliga sektorns finansiella sparande försvagas mindre och ökningen av skuldkvoten blir inte så stor som man förut trodde. Däremot väntas fortfarande betydande sysselsättningsminskningar och uppgångar av arbetslösheten.

Omfattningen av de finanspolitiska stimulansåtgärderna för att motverka den svaga konjunkturen förefaller rimlig. Det gäller inte minst resurstillskotten till kommuner och regioner samt till offentliga investeringar.

Samtidigt finns det enskilda punkter som är värda att kommentera:

  • Det finns goda skäl att förlänga omsättningsstödet (som bör benämnas just så och inte omställningsstöd eftersom det snarast motverkar omställning). Det sker retroaktivt för maj-juli i år, vilket hjälper de företag i till exempel besöksnäringen som har sina största intäkter under den tiden. Att stödet är retroaktivt kan minska negativa incitamentseffekter på viljan till anpassning. Från den utgångspunkten är också stödet mindre problematiskt än permitteringsstödet eftersom det inte direkt subventionerar inaktivitet. Men man kan inte förlänga stödet retroaktivt hur många gånger som helst utan att det påverkar förväntningarna.
  • Investeringsstödet är välkommet. De fasta bruttoinvesteringarna faller ju kraftigt i år på grund av både lågt kapacitetsutnyttjande och stor osäkerhet om framtiden. Men stödet för att tidigarelägga investeringar är ganska litet: en kostnadssänkning på cirka fyra procent. Jag skulle ha velat se ett mer generöst stöd. Dessutom hade jag velat att ett särskilt stöd för coronaanpassning av arbetsplatser, skolor och kommunikationer hade rullats ut snabbt.
  • Jag är kritisk till den tvååriga förlängningen av de höjda a-kassenivåerna. Jag är visserligen för en konjunkturanpassad arbetslöshetsförsäkring med mer generösa villkor i dåliga tider med få lediga platser än i goda tider, eftersom försvagade incitament för att söka och ta jobb då spelar mindre roll. Men det finns ingen anledning att nu besluta om att de högre a-kassenivåerna ska ligga kvar under så lång tid som två år. I en uppgångsfas kan det motverka snabba övergångar från arbetslöshet till sysselsättning. Det gäller särskilt om vi får en betydande strukturomvandling, eftersom den effektiva ersättningsgraden – ersättningen i relation till lönen på ett nytt jobb som kräver upplärning – då kan hamna högt.
  • Det är svårt att tro att det tvååriga jobbskatteavdraget är någon särskilt effektiv sysselsättningsåtgärd, särskilt som utbetalning ska ske retroaktivt 2022. Varken jobbskatteavdraget eller den sänkta beskattningen av förvärvsinkomster tillhör de mest effektiva stimulansåtgärderna. Sänkt beskattning av arbetsinkomster är visserligen långsiktigt önskvärt men bör i första hand genomföras inom ramen för en större skattereform där de byts mot högre beskattning av ägda bostäder och konsumtion. De senare förändringarna blir svårare att få stöd för om de inte kopplas till sänkningar av skatten på arbetsinkomster vid samma tidpunkt.
  • Sänkta arbetsgivaravgifter för ungdomar är inte någon kostnadseffektiv åtgärd för att öka ungdomssysselsättningen. Åtgärden kan möjligen motiveras med att den utgör ett företagsstöd till verksamheter som anställer många ungdomar, till exempel hotell, restauranger och övrig besöksnäring. Jag hade hellre sett mer förstärkningar av anställningsstöden för utsatta grupper, till exempel att subventionsnivån höjts i nystartsjobben och att dessa kan omfatta personer med kortare arbetslöshetstid än idag.
  • Ett problem är att det dyraste stödet, det till korttidspermitteringar, motverkar anpassning och direkt subventionerar inaktivitet. Det borde ställas krav på utbildningsinslag för att få de högsta stödnivåerna. Det är viktigt att stödnivån verkligen, som planerat, minskas vid årsskiftet.
  • Ett så kallat marginellt sysselsättningsstöd skulle vara ett kostnadseffektivt sätt att stimulera sysselsättningen. Det skulle innebära att de sociala avgifterna sänks enbart för nyanställningar som ökar sysselsättningen i ett företag. Ett sådant stöd skulle vara till hjälp för expanderande företag som idag missgynnas i förhållande till krympande företag, som nu är de som i första hand får stöd (permitterings- och omsättningsstöden).