Schenström om Finanspolitiska rådets rapport 2024

Den 15 maj presenterade Finanspolitiska rådet 2024 års rapport om Sveriges finanspolitik. Bland kommentatorerna fanns Fores vd Ulrica Schenström. Nedan kan du läsa hela hennes kommentar och på Finanspolitiska rådets hemsida kan du se hela konferensen i efterhand.

Först och främst vill jag tacka för den stora äran att få vara här och kommentera er rapport, specifikt kapitlet om statens roller i klimatomställningen.

För er som inte känner mig så heter jag Ulrica Schenström och är VD på den gröna och liberala tankesmedjan Fores. Till skillnad från de andra kommentatorerna är jag inte någon nationalekonom, framför allt ingen professor i nationalekonomi, så jag har tagit mig an det här kapitlet på ett lite annorlunda sätt än vad de flesta i det här rummet kanske är vana vid.

Men även om jag inte är nationalekonom har jag under mitt liv samlat på mig en hel del nationalekonomer. Jag har också varit med och förhandlat fram flertalet statsbudgetar under alliansregeringen. Så finanspolitik och ekonomisk-politiska frågor är definitivt inget främmande för mig.

Frågan som behandlas i kapitlet – vilken roll staten ska spela i klimatomställningen – är ju dock till syvende och sist en politisk fråga. Även om vetenskapen är tydlig med att vi måste minska utsläppen snabbt och kraftigt för att lindra klimatförändringarnas värsta konsekvenser, så ger vetenskapen inget konkret svar på hur detta ska gå till. ”Huret” bottnar i stället i ens politiska uppfattning, värderingar och hur olika intressen ska vägas mot varandra.

Vad de flesta politiker, och numera samtliga riksdagspartier, ändå är överens om, och som den här regeringen gång på gång påpekar, är att vi ska nå våra klimatmål i enlighet med internationella klimatavtal som Parisavtalet. Hur ligger Sverige till i efterlevnaden av dessa klimatmål?

Vi alla vet svaret på den frågan. Expertråd efter expertråd – Klimatpolitiska rådet, Naturvårdsverket och Energimyndigheten – pekar på att Sverige är på väg att missa i princip alla klimatåtaganden, såväl de kortsiktiga som de långsiktiga. Nu visar Finanspolitiska rådet på liknande slutsatser: det finns ingen sammanhållen och begriplig plan.

Till följd av minskad reduktionsplikt och sänkta drivmedelsskatter, utan några andra styrmedel på plats att ersätta dem, ökar vi utsläppen i stället för att minska dem.

Regeringen verkar alltså göra tvärtemot vad man behöver göra för att leva upp till de nationella och av EU satta klimatmålen, som man gång på gång konstaterar att vi ska nå.

När flera viktiga delar i EU:s klimatpaket Fit for 55 klubbades igenom under det svenska ordförandeskapet förra våren lyfte regeringen fram det som en milstolpe för det globala klimatarbetet.

EU:s klimatlagstiftning är en enorm framgång och något vi ska vara stolta över. Men hur Sverige nu ska leva upp till de bindande klimatkraven till 2030 är för mig fortfarande en gåta.

I stället skjuts beslut om nya styrmedel fram till nästa mandatperiod. Och vad är konsekvenserna av det?

EU:s ESR-krav till 2030 kommer att kräva ett stort omställningstryck i transportsektorn. Det beror på att det är svårt – inte omöjligt, men svårt – att minska utsläppen inom jordbruket; att vi har ett skarpt LULUCF-krav och skärpt utsläppshandelssystem, vilket begränsar våra möjligheter att köpa loss utrymme därifrån; samt att det råder osäkerheter kring våra möjligheter att köpa utsläppsutrymme från andra länder. Oavsett om regeringen skulle lyckas utnyttja alla dessa flexibiliteter kommer vi att behöva se ett betydande omställningstryck i transportsektorn.

Regeringen pekar ut elektrifieringen som den långsiktiga lösningen. Det är förstås helt avgörande att den frågan ges stort utrymme. Elektrifieringen är den centrala lösningen för att vi ska lyckas ställa om såväl vår industri som transportsektor.

Men det kommer att ta tid och det kommer inte att räcka för att vi ska nå vårt ESR-åtagande till 2030. Vi hinner inte elektrifiera hela transportsektorn fram till dess – det är för många fossildrivna bilar där ute. Vi måste alltså hitta andra sätt att minska utsläppen. Och dessa sätt kommer oundvikligen att behöva öka bränslepriserna om vi ska lyckas få ned utsläppen i tillräcklig grad.

Men ju längre vi väntar, ju skarpare utsläppsminskningar måste vi få till och desto högre bränslepriser kommer vi sannolikt att få. Väntar vi med nya styrmedelsbeslut till 2027 kan bränslepriserna komma att stiga till höjder som knappast skulle accepteras. Detta måste regeringen vara ärlig med.

Vad skulle hända om vi struntar i EU:s krav? Om Sverige bryter mot EU:s klimatlagstiftning finns det risk att skattebetalarnas pengar kommer att behöva gå till EU-böter. Någon kanske skulle säga att ”Äsch, det är nog inte särskilt stora summor på det stora hela. Det klarar vår statskassa av.” Men vågar vi betta på det? Är det ansvarsfullt att resonera så? Och vilka utgiftsområden skulle man behöva ta ifrån då – försvaret, skolan eller sjukvård?

Och utsläppen då? Några procent högre utsläpp i Sverige spelar kanske ingen avgörande roll på global nivå, men vilka signaler skickar det till EU och resten av världen?

Den stora risken med att inte respektera EU-lagstiftningen och missa utsläppskraven är att andra länder kan följa efter. Risken ter sig större nu när motståndet mot en ambitiös klimatpolitik ökar i många EU-länder. Då handlar det inte bara om Sveriges del av de globala utsläppen, utan om EU:s. Då handlar det inte längre om en liten ekonomi, utan om en mäktig ekonomi med stort inflytande i världen.

Om fler medlemsländer bryter mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Vad skulle det innebära för resten av världens klimatarbete om den främsta drivkraften i den globala omställningen börjar svikta?

Inte nog med att våra missade klimatkrav riskerar att hämma EU:s klimatomställning – det riskerar också att skada Sverigebilden. Bilden av Sverige som ett hållbart föregångsland. Vårt inflytande i internationella klimatförhandlingar har byggts på ett starkt förtroendekapital, som kommer ifrån att vi lyckats minska våra utsläpp utan att det påverkar vår tillväxt negativt eller skapar större sociala slitningar. Börjar vi misslyckas med det har jag svårt att tro att det inte skulle skada Sverigebilden och därmed våra förhandlingsmöjligheter.

Som Finanspolitiska rådet visar behöver staten ta ett helhetsgrepp om energipolitiken och utvecklingen på elmarknaden.

I regeringens energiproposition läggs det fram bra målsättningar för 2045, men inget konkret mål för hur elproduktionen ska byggas ut till 2030. Industrin behöver också veta hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt för att de ska lyckas ställa om till 2045. Annars riskerar viktiga investeringar att skjutas fram eller gå till andra länder.

Får vi inga tydliga besked om hur mycket el det kommer att finnas på kort sikt riskerar alltså Sverige att tappa investeringar, vilket i sin tur drabbar konkurrenskraften och tillväxten.

Det är förvånande att ett parti som Moderaterna, som just arbetar för att främja konkurrenskraft, näringsliv och tillväxt, inte prioriterar detta.

Problemet är inte att det saknas effektiva styrmedel i den klimatpolitiska verktygslådan – utan problemet är bristen på politiskt ledarskap.

Vi får aldrig glömma bort att politik är på riktigt. Innehållet i de politiska reformer som läggs fram påverkar människors liv. I klimatfrågan både nuvarande och framtida generationers. Därför är det viktigt att vilja förändra, förbättra och vinna med de bästa reformerna.

Det är uppenbart att den här regeringen inte gjorde ett tillräckligt stort förhandsarbete på klimatområdet. Och är man inte förberedd så är man alltså inte förberedd, som en vis person en gång sa.

De som börjar med kommunikation och kortsiktigt taktiserande, och först därefter försöker konstruera reformer, kommer alltid att misslyckas i det långa loppet. Tyvärr består politiken i dag av alldeles för många som sätter färg och form före innehåll. Visst är färg och form viktigt, men när ledarskapet haltar och drivkraften är något annat än samhällsförbättring blir det politiska landskapet fördummat och polariserat.

Detta såg vi hända under den klimatpolitiska debatten under valrörelsen 2022. Då slängdes det med populistiska utspel: kärnkraft ställdes mot vindkraft och alla partier förutom Miljöpartiet tävlade om vem som kunde sänka priset mest vid pump.

I stället för att visa på en tydlig samhällsvision beskyllde partierna varandra för kostnadskrisen och spädde därmed på polariseringen i klimatfrågan.

Moderaterna gick tidigare ut med att man ville vara ”den gröna högern”. Var det bara ett taktiserande för att få tillbaka väljare, i synnerhet kvinnor i Stockholms stad, som röstat på Socialdemokraterna på grund av att den här regeringen valt att samarbeta med SD? Om så är fallet handlar det inte längre om ett genuint engagemang, utan om maktbegär.

Samma typ av populistiska retorik används även nu – snart två år in i mandatperioden. Regeringen menar att inget hushåll eller företag ska drabbas ekonomiskt av klimatomställnigen. Men som Finanspolitiska rådet påpekar är det varken rimligt eller genomförbart att kompensera fullt ut för högre drivmedelspriser. Det är helt enkelt dömt att misslyckas.

Vad händer om politiken inte levererar på sina löften? Då kommer väljarna inse att en röst på ett parti inte längre är en garant för att föra samhället mot den riktning som partiet utgett sig för att jobba mot. Detta kommer att spä på missnöjet och i sin tur underminera acceptansen för klimatpolitiken.

Det ligger en fara i när fler politiker anammar populisters retorik och arbetssätt för att tillfälligt vinna väljarstöd i enstaka sakfrågor. Utöver att vi får kortsiktig politik som tappar den långsiktiga visionen och kopplingen till forskningen, riskerar den sakta men säkert att bryta ner förtroendet för politiken.

Här känner jag en oro inför EU-valet. Högerpopulistiska partier vinner mark i flertalet medlemsländer – partier som vill riva upp EU:s klimatpolitik. Dessa partier kapitaliserar på det missnöje som spridit sig bland Europas lantbrukare och spär på narrativet att klimatpolitiken är syndabocken.

Vad händer om Trump återtar makten? Trump som lovat oljebolag att skrota USA:s klimatpaket IRA och öka oljeborrningen – i utbyte mot 1 miljard dollar.

Jag tror att valen i EU och USA kommer att bli en indikator på hur politiken kommer att utvecklas framöver.

Det vi kan göra är att försöka påminna och påpeka, för annars kommer populistiska och nationalistiska krafter att få ännu mer att säga till om. Då går vi mot en samhällsutveckling som få av oss önskar.

Men det vi också måste göra är att ta oron och missnöjet på allvar. Vi ska inte förneka att de problem som lantbrukarna protesterar om inte är reella. Vi ska inte heller beskylla dem för att vara klimatförnekare – då bidrar vi bara till ytterligare polarisering. Utan vi måste ta oron på allvar, för utan acceptans kommer klimatomställningen aldrig att lyckas.

För att klimatomställningen ska lyckas är en bred acceptans avgörande. Människor måste känna sig delaktiga i omställningen – inte utanför den.

Lantbruket står för en betydande del av utsläppen och måste såklart ta sin del av ansvaret, men lantbrukare måste också ses som en del av lösningen – inte problemet.

Vikten av acceptans och legitimitet hos medborgarna betonas i regeringens klimathandlingsplan. Problemet är bara att regeringens definition av acceptans hittills har varit att sänka bränslepriset vid pump. Men acceptans får aldrig innebära att låta den grupp som skriker högst underminera klimatpolitiken.

Politiken behöver hjälpa till. Inte genom att sätta viktiga prissignaler ur spel och ta bort själva incitamenten för att minska utsläppen, utan genom andra åtgärder.

I det läge vi är i dag förstår jag att man som politiker kan se det som en omöjlig uppgift att föra en ambitiös klimatpolitik som också accepteras av människor – men med rätt reformer, tydlig kommunikation och politiskt ledarskap är jag övertygad om att det går.

Här redovisar Finanspolitiska rådet flera fördelningspolitiska åtgärder som staten kan vidta för att öka acceptansen.

Visst att många typer av stöd är behäftade med olika problem och utmaningar, i form av bristande effektivitet eller träffsäkerhet – men i det läge vi är i nu – där politiken inte vågar genomföra de reformer som krävs av rädsla att tappa väljare – don’t let perfect be the enemy of good.

Generella skattesänkningar kanske må vara mer optimala ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men som ni visar är kopplingen mellan ökade klimatrelaterade skatter och skattesänkningar inte alltid tydlig för de som drabbas. De är inte heller lika träffsäkra ur fördelningssynpunkt, eftersom skattesänkningar påverkar alla medborgare, medan de som drabbas hårdast är låginkomsttagare och landsbygdsbor.

Flertalet enkätundersökningar visar ju här att – i de flesta länder och sammanhang – så är riktade stöd mer populära än generella skattesänkningar. Om de klimatrelaterade skatteintäkterna öronmärks, i form av kompensation till särskilt drabbade hushåll eller att intäkterna går till klimatrelaterade ändamål, kan acceptansen öka.

Likaså är lokal kompensation för utbyggnad av vindkraft viktigt, inte bara för att undanröja hinder för vindkraften, utan också för att minska klyftorna mellan landsbygd och stad.

I stället för att sänka priset vid pump och låtsas som att klimatomställningen inte kommer att drabba någon borde regeringen snarare titta på dessa åtgärder.

För att skapa acceptans behövs också tydlig och transparent kommunikation om klimatpolitiken och de olika stödåtgärderna. Detta är i sin tur beroende av det ledarskap som politikerna visar.

Det politiska ledarskapets roll kan inte underskattas, särskilt inte i en så långsiktig fråga som klimatomställningen. Det är avgörande att politiken pekar ut färdriktningen, håller i och håller ut.

Politikens roll som möjliggörare är central i detta sammanhang. Olika aktörer, både hushåll och företag, måste ges långsiktiga och robusta regler och incitament att förhålla sig.

Jag är helt enig om Finanspolitiska rådets slutsats att klimatpolitiken måste förklaras – och försvaras – för att nå acceptans. Vi måste förklara varför klimatomställningen är viktig, att de åtgärder vi vidtar är effektiva, och att vi gör det vi kan för att inte göra det onödigt dyrt för oss själva och stöttar dem som blir särskilt drabbade.

Jag håller också med om att politiken måste vara ärlig med att det kommer att kosta att bekämpa klimatkrisen. Det kommer att skapa vinnare och förlorare på vägen, bland företag, regioner och hushåll. Men inte för alltid. Och med rätt strukturomvandlingspolitik och fördelningspolitik kommer vi att gå ur som vinnare.

Vi måste också vara ärliga med vad som händer om vi inte gör något nu. Det blir inte bara dyrare och svårare att ställa om – utan det minskar också våra chanser att undvika klimatförändringarnas värsta effekter.

Politiken får inte heller porträttera omställningen enbart som ett tungt ok. Det spär bara på polariseringen och missnöjet. Snabbare utfasning av utsläppen kommer att leda till ökat välstånd. Det genererar investeringar, ökad konkurrenskraft och ökade intäkter. Det kunde vi inte säga tidigare men det kan vi nu. Tillväxt och minskade utsläpp går hand i hand. Detta måste förmedlas tydligare.

Slutligen – vad skulle vi då kunna göra? Just nu håller Fores på att tillsätta en arbetsgrupp – ja, arbetsgrupper är hett just nu – som ska ta fram förslag på hur staten kan möjliggöra den gröna strukturomvandlingen. Vi kallar gruppen för den ”gröna arbetslinjen”. Och i den gruppen kan jag lova att många nationalekonomer kommer att sitta.

Ulrica Schenström, 15 maj 2024