Sveriges framtida välfärd utmanas av sjunkande födelsetal samtidigt som skattepengar läggs på att försöka öka återvandringen. Det går inte ihop, skriver Fores vd Ulrica Schenström.

Utvecklingen är närmast förutsägbart oförutsägbar. Sedan 2014 har samtliga prognoser utfärdade av SKR grovt överskattat antalet nyfödda i Sverige. Då beräknades antalet vara 135 000 för 2023. I själva verket landade vi strax norr om 100 000. Allt tyder på att läget även framöver kommer att vara ännu sämre än vi nu tror och att befolkningspyramiden alltmer liknar en inverterad sådan.

Fram till 2031 väntas 80-plussare att öka med 50 procent. SKR räknar med att en tredjedel av alla som ska slussas ut på arbetsmarknaden kommer att behöva välja jobb inom äldrevården bara för att bibehålla dagens ofta kritiserade nivå och vi ser ingen bättring i sikte. Och det här är då alltså utan hänsyn till varken de återkommande missbedömningarna av framtidens arbetskraft eller behovet i övriga delar av vården. Vi kan inte tvinga våra medborgare att skaffa fler barn men även de som själva väljer att inte skaffa de drygt två barn som krävs per person lär förvänta sig ett respektfullt åldrande.

 

Lyckligtvis finns det ett annat sätt att sätt bygga välfärd och försörja det framtida arbetskraftsbehovet inom omsorgen, utöver att förlita sig på ett plötsligt återfunnet intresse hos den yngre generationens av att skaffa barn – invandring.

”Utan invandring stannar Sverige” är en klassisk devis och av allt att döma ser den ut få rätt. I vår tids största kris i befolkningsfrågan väljer Tidö-regeringen att lägga skattepengar på ett återvandringsbidrag som deras utredare själv ser som både ineffektivt och skadligt för integrationen.

Maria Malmer Stenergard berättade nyligen i DN att det spelar roll vilka som kommer till Sverige och lågutbildade är just en sådan grupp som vi gärna undviker. Visserligen är utbildning i allmänhet eftersträvansvärt men när omsorgen står på spel är några fler ingenjörer till Spotify inte det enda som vår migrationspolitik kan kretsa kring. De enkla jobben som Moderaterna förut pratade om, om nu undersköterska är ett enkelt jobb, måste tillbaka på agendan. Krisen är runt hörnet men populismen fäller krokben vid vartenda krön.

Ulrica Schenström i Tisdagsklubbens nyhetsbrev nummer 11, 1 oktober 2024


För att läsa Tisdagsklubbens alla nyhetsbrev, prenumerera här.

Foto: Regeringskansliet

Tidöpartiernas förslag om en anmälningsplikt är direkt illiberalt och ett hot mot Sveriges långa tillitstradition. Det skriver Fores Ulrica Schenström, Mariell Juhlin och Markus Barnevik Olsson tillsammans med flera andra aktörer på DN Debatt 31/8.

Sveriges höga tillit har tjänat oss väl. Den har tagit lång tid att bygga upp, men kan snabbt raseras. I dag den 31 augusti skriver Fores Ulrica Schenström (vd), Mariell Juhlin (ordförande Tillit) och Markus Barnevik Olsson (samordnare Klimat och Tillit) på DN Debatt tillsammans med Göran Arrius (SACO), Carl Melin (Futurion), Nadim Ghazale (polis, föreläsare, skribent) och Jesper Strömbäck (professor i journalistik och politisk kommunikation) om hur angiveri leder till låg tillit och hotar samhällskontraktet mellan stat och individ.

Politiken måste sluta ta tilliten för givet. En angiverilag underminerar det förtroende som politikens befogenhet vilar på.

Läs hela artikeln på DN.se här!

Medier och forskare blir allt oftare en måltavla i den politiska debatten. Vi lever i en tid när regeln skjut inte budbäraren har övergivits. Att ge sig på budbäraren är en avsiktlig strategi, genom att misstänkliggöra och sätta bilden av att budbäraren är partisk så tystas rapportering som går emot det egna politiska intresset, skriver Fores vd Ulrica Schenström med flera andra debattörer i Journalisten 15 maj 2023.

Nyhetsredaktionerna undviker mer eller mindre medvetet att kritiskt granska SD. Partiet skildras dessutom som outsiders och inte som vad de verkligen är – kanske landets mäktigaste parti.

Det amerikanska medie- och debattklimatet är redan här. Det krävs en omedelbar mobilisering för en fri och oberoende journalistik och för ett förstärkt public service som inte toppstyrs av politiska krafter.

Läs Fores vd Ulrica Schenström tillsammans med Patrik Oksanen, Jan Scherman, Willy Silberstein och Carl MelinJournalisten.se.

Symbiosen mellan Sverigedemokraterna, rysk informationspåverkan och pro-ryska alternativa mediemiljöer är direkt och akut farlig för svenska intressen.

Att statsminister Ulf Kristersson vilar sitt regeringsunderlag på ett sådant parti sätter Sveriges säkerhet på spel, skriver flera debattörer i Aftonbladet den 31 januari 2023.

Läs debattartikeln underskriven av:

Ulrica Schenström, vd Fores
Andreas Johansson Heinö, doktor i statsvetenskap, förläggare Timbro förlag.
Carl Melin, doktor i statsvetenskap, socialdemokratisk debattör
Patrik Oksanen, journalist, senior fellow på tankesmedjan Frivärld, säkerhetspolitisk rådgivare Fores
Daniel Poohl, vd och ansvarig utgivare Expo
Willy Silberstein, f.d. journalist
Jan Scherman, diversearbetare och tidigare vd på TV4

Att både unga och vuxna över hela världen inser allvaret i klimatförändringarna är bra, men engagemanget måste grunda på det faktiska forskningsläget och leda till konkreta handlingar i stället för handlingsförlamning.

Läs John Hassler, professor vid IIES, ordförande temagrupp Tillväxt, Fores, som tillsammans med författare till IPCC-rapporten skriver om vikten av både fakta i klimatfrågan och optimism i klimatengagemanget.

”Sprid inte bilden av att det är för sent att rädda klimatet”, John Hassler, m. fl. i Dagens Nyheter 19 oktober 2020

Finansminister Magdalena Andersson presenterade under torsdagen en rekordstor vårbudget. Summan landar på 45 miljarder och med ett fokus på företag och jobb hoppas regeringen kunna hantera coronapandemins konsekvenser för svensk ekonomi. Lars Calmfors kommenterar innehållet.

Osäkerheten när det gäller att bedöma den ekonomiska utvecklingen under året är fortsatt stor. Förutsättningarna beror ju på hur pandemins fortsatta utveckling som ligger utanför den ekonomiska politikens domän. Vårpropositionen utgår från att vaccinationerna ska möjliggöra en återgång till normalitet men osäkerheten är förstås stor om vaccinleveranser, problem med vaccinen, risken för nya mutationer och så vidare. Smittspridningen i Sverige är fortsatt mycket hög. Att få ner den är helt central också för den ekonomiska återhämtningen. Argumenten för hårdare restriktioner kan sägas ha försvagats därför att pågående vaccinationer har reducerat dödstalen. Men min uppfattning är ändå fortfarande att en kortare period med vissa nedstängningar skulle vara önskvärd och bidra till en snabbare återhämtning längre fram.

Finanspolitiken ser ut att bli mer expansiv i år än förra året med ett större strukturellt underskott i de offentliga finanserna. Frågan är om det är motiverat. Det mest sannolika scenariot är en kraftig återhämtning från sommaren till följd av minskad smittspridning och immunitet hos en större del av befolkningen efter genomförda vaccinationer. Då kan det bli en snabb efterfrågeökning när det ”tvångssparande” som skett genom att kontaktnära konsumtion hållits tillbaka släpps loss. År 2022 är sedan valår då det kommer att finnas stora frestelser att inför valet genomföra ytterligare utgiftsökningar och skattesänkningar. Jag kan se en risk för att finanspolitiken sammantaget blir onödigt expansiv i år och nästa år.

Osäkra prognoser

Enligt det finanspolitiska ramverket är regeringen skyldig att redovisa en plan för en återgång till överskottsmålet när det skett en tydlig avvikelse från det, vilket det ju gjort nu. Det gör regeringen inte. Men det är svårt att kritisera. Eftersom osäkerheten om utvecklingen är så stor, vore det knappast meningsfullt nu. Men regeringen bör återkomma i frågan så fort det går att göra lite säkrare prognoser för den ekonomiska utvecklingen.

Enligt budgetramverket ska regeringen också i samband med vårpropositionen lämna en skrivelse till riksdagen om den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld avviker med mer än fem procentenheter från skuldankaret på 35 procent av BNP. Skrivelsen ska redogöra för vad som orsakat avvikelsen och hur regeringen avser att hantera den. Formellt kommer skuldkvoten enligt regeringens bedömning att hamna precis under 40 procent av BNP. Men detta hänger samman med Riksbankensbeslut att amortera sina valutalån, vilket innebär att Riksgälden kan minska sina lån. Detta skulle kunna motivera att skuldankarets nivå reviderades nedåt. För att upprätthålla respekten för det finanspolitiska ramverket borde regeringen ha diskuterat detta i en skrivelse till riksdagen. Det finns i det sammanhanget anledning att reflektera också över om skuldankarets nivå borde påverkas av att andra länders skuldsättning under pandemin ökat mycket mer än Sveriges – vilket förbättrat vår relativa position – och av de åtaganden Sverige gjort i fråga om EU:s upplåning till den europeiska återhämtningsfonden. Det finns inga givna svar, men frågorna borde ha börjat diskuteras av regeringen.

Avvägningar på arbetsmarknaden

Finans- och arbetsmarknadspolitiken under pandemin har varit inriktad på att skydda existerande jobb och företag.

Antalet tillsvidareanställningar är tillbaka på samma nivå som före pandemin. Det betyder att vidtagna åtgärder i hög grad har skyddat arbetsmarknadens ”insiders”. Däremot har visstidsanställningarna minskat. Sysselsättningen har fallit för ”outsiders”:  unga, lågutbildade och utrikes födda – grupper som i hög grad överlappar varandra. Det är bra att vårbudgeten tillför mer medel för introduktionsjobb, extratjänster och matchningstjänster och ytterligare resurser för utbildning. Men jag skulle ha velat se också mer generösa villkor för nystartsjobben som riktar sig till dem som varit utan sysselsättning under en längre tid, som skedde under den globala finanskrisen. Subventionsnivåerna kunde ökas och tiden för att vara kvalificerad – sex månader för unga och tolv månader för äldre – kortas.

Det finns också skäl att oroa sig för att den nuvarande stödpolitiken bromsar en önskvärd strukturomvandling i näringslivet. De företagsstöd som getts har varit nödvändiga. Men det är viktigt att dra ner stödnivåerna när en återhämtning kommer igång. Jag skulle redan nu ha velat se ett stöd också till expanderande företag för att balansera stöden till krisande företag. Ett kostnadseffektivt sådant stöd vore att sätta ner arbetsgivaravgifterna för nyanställningar som ökar sysselsättningen i ett företag, det vill säga den gamle LO-ekonomen Gösta Rehns förslag om så kallade marginella sysselsättningsstöd. Ett argument emot sådana stöd har varit att det skulle gynna expanderande företag på bekostnad av krympande. Men det argumentet gäller ju inte i nuvarande situation då vi har stöd som kraftigt gynnar just företag med problem. Marginella sysselsättningsstöd skulle i nuvarande läge istället bidra till bättre balans. Och det skulle hjälpa de tidigare visstidsanställda som förlorat sina anställningar att komma tillbaka i arbete igen.

 

Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, vetenskaplig rådgivare, Fores