Kommentar: Lars Calmfors om höstbudgeten 2021

Den 20 september 2021 presenterade finansminister Magdalena Andersson regeringens höstbudget. Lars Calmfors kommenterar innehållet.

 

Budgeten utgör en kraftig efterfrågestimulans. Samtidigt innebär budgeten en fortsatt avvikelse från överskottsmålet men regeringen anger nu en tydlig plan för att komma tillbaka till målet 2023 vilket är ett krav i budgetramverket. Detta är bra. Givet den låga skuldkvoten ser jag inga problem med att återgången till överskottsmålet sker först 2023. Men givet att det inte inträffar någon oväntad konjunkturförsvagning är det viktigt att planen följs och att de stora reformerna i nästa års budget inte blir inledningen till en allmänt mer lössläppt finanspolitik som inte följer några regler framöver.

Riksbankens beslut att inte längre finansiera delar av sin valutareserv genom upplåning via Riksgälden innebär att Maastrichtskulden sjunker med några procent av BNP. Det är likvärdigt med en höjning av skuldankaret. Jag tycker det kan vara motiverat givet att Sveriges relativa skuldkvot (vår skuldkvot dividerad med skuldkvoten i andra länder) fallit kraftigt under pandemin därför att andra lånat så mycket mer. Det gör svenska statspapper relativt sett mer attraktiva. Men regeringen borde vara tydligare om detta.

Det kan diskuteras hur kraftiga stimulansåtgärder som behövs i ett läge när ekonomin ändå tycks vända kraftigt uppåt. Jag skulle vilja se en samordning med penningpolitiken så att den görs mindre expansiv både genom mindre värdepappersköp och en räntehöjning för att inte elda på tillgångspriserna, särskilt då bostadspriserna, och hushållens upplåning ytterligare. Det kanske rentav vore motiverat med en viss boprisnedgång.

Det finns anledning att oroa sig för långtidsarbetslöshet bland lågutbildade i allmänhet och lågutbildade utrikes födda i synnerhet. Dessa grupper har drabbats hårt under pandemin. Det finns bra åtgärder i budgeten: fler utbildnings- och praktikplatser, mer pengar till subventionerade anställningar i form av introduktionsjobb och extratjänster, mer pengar till matchningstjänster, förlängda nystartsjobb för äldre, att etableringsjobben äntligen ska bli av. Men jag skulle vilja se mer, framför allt kraftigare subventionering av nystartsjobben för både unga och äldre och kanske kortare kvalificeringstid som icke sysselsatt för dem. Jag gillar också Moderaternas förslag om en jobbpremie för den som går till jobb från långvarigt bidragsberoende. Det är en reform som är mer träffsäker och därför mycket billigare än jobbskatteavdrag.

Jag skulle också vilja se att regeringen formulerade kvantitativa sysselsättningsmål för att stärka drivkrafterna för åtgärder som stärker sysselsättningen. Vid formuleringen av ett sådant mål borde en snävare sysselsättningsdefinition än i AKU (där det räcker med en timmes arbete under undersökningsveckan för att räknas som sysselsatt) användas. Kriteriet borde vara en inkomst över en viss miniminivå. Ett sådant mål borde kombineras med siffersatta mål för långtidsarbetslösheten och sysselsättningsgapet mellan inrikes och utrikes födda.

 

Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, vetenskaplig rådgivare, Fores