Kommentar: Lars Calmfors om vårbudgeten 2021
Finansminister Magdalena Andersson presenterade under torsdagen en rekordstor vårbudget. Summan landar på 45 miljarder och med ett fokus på företag och jobb hoppas regeringen kunna hantera coronapandemins konsekvenser för svensk ekonomi. Lars Calmfors kommenterar innehållet.
Osäkerheten när det gäller att bedöma den ekonomiska utvecklingen under året är fortsatt stor. Förutsättningarna beror ju på hur pandemins fortsatta utveckling som ligger utanför den ekonomiska politikens domän. Vårpropositionen utgår från att vaccinationerna ska möjliggöra en återgång till normalitet men osäkerheten är förstås stor om vaccinleveranser, problem med vaccinen, risken för nya mutationer och så vidare. Smittspridningen i Sverige är fortsatt mycket hög. Att få ner den är helt central också för den ekonomiska återhämtningen. Argumenten för hårdare restriktioner kan sägas ha försvagats därför att pågående vaccinationer har reducerat dödstalen. Men min uppfattning är ändå fortfarande att en kortare period med vissa nedstängningar skulle vara önskvärd och bidra till en snabbare återhämtning längre fram.
Finanspolitiken ser ut att bli mer expansiv i år än förra året med ett större strukturellt underskott i de offentliga finanserna. Frågan är om det är motiverat. Det mest sannolika scenariot är en kraftig återhämtning från sommaren till följd av minskad smittspridning och immunitet hos en större del av befolkningen efter genomförda vaccinationer. Då kan det bli en snabb efterfrågeökning när det “tvångssparande” som skett genom att kontaktnära konsumtion hållits tillbaka släpps loss. År 2022 är sedan valår då det kommer att finnas stora frestelser att inför valet genomföra ytterligare utgiftsökningar och skattesänkningar. Jag kan se en risk för att finanspolitiken sammantaget blir onödigt expansiv i år och nästa år.
Osäkra prognoser
Enligt det finanspolitiska ramverket är regeringen skyldig att redovisa en plan för en återgång till överskottsmålet när det skett en tydlig avvikelse från det, vilket det ju gjort nu. Det gör regeringen inte. Men det är svårt att kritisera. Eftersom osäkerheten om utvecklingen är så stor, vore det knappast meningsfullt nu. Men regeringen bör återkomma i frågan så fort det går att göra lite säkrare prognoser för den ekonomiska utvecklingen.
Enligt budgetramverket ska regeringen också i samband med vårpropositionen lämna en skrivelse till riksdagen om den offentliga sektorns konsoliderade bruttoskuld avviker med mer än fem procentenheter från skuldankaret på 35 procent av BNP. Skrivelsen ska redogöra för vad som orsakat avvikelsen och hur regeringen avser att hantera den. Formellt kommer skuldkvoten enligt regeringens bedömning att hamna precis under 40 procent av BNP. Men detta hänger samman med Riksbankensbeslut att amortera sina valutalån, vilket innebär att Riksgälden kan minska sina lån. Detta skulle kunna motivera att skuldankarets nivå reviderades nedåt. För att upprätthålla respekten för det finanspolitiska ramverket borde regeringen ha diskuterat detta i en skrivelse till riksdagen. Det finns i det sammanhanget anledning att reflektera också över om skuldankarets nivå borde påverkas av att andra länders skuldsättning under pandemin ökat mycket mer än Sveriges – vilket förbättrat vår relativa position – och av de åtaganden Sverige gjort i fråga om EU:s upplåning till den europeiska återhämtningsfonden. Det finns inga givna svar, men frågorna borde ha börjat diskuteras av regeringen.
Avvägningar på arbetsmarknaden
Finans- och arbetsmarknadspolitiken under pandemin har varit inriktad på att skydda existerande jobb och företag.
Antalet tillsvidareanställningar är tillbaka på samma nivå som före pandemin. Det betyder att vidtagna åtgärder i hög grad har skyddat arbetsmarknadens “insiders”. Däremot har visstidsanställningarna minskat. Sysselsättningen har fallit för “outsiders”: unga, lågutbildade och utrikes födda – grupper som i hög grad överlappar varandra. Det är bra att vårbudgeten tillför mer medel för introduktionsjobb, extratjänster och matchningstjänster och ytterligare resurser för utbildning. Men jag skulle ha velat se också mer generösa villkor för nystartsjobben som riktar sig till dem som varit utan sysselsättning under en längre tid, som skedde under den globala finanskrisen. Subventionsnivåerna kunde ökas och tiden för att vara kvalificerad – sex månader för unga och tolv månader för äldre – kortas.
Det finns också skäl att oroa sig för att den nuvarande stödpolitiken bromsar en önskvärd strukturomvandling i näringslivet. De företagsstöd som getts har varit nödvändiga. Men det är viktigt att dra ner stödnivåerna när en återhämtning kommer igång. Jag skulle redan nu ha velat se ett stöd också till expanderande företag för att balansera stöden till krisande företag. Ett kostnadseffektivt sådant stöd vore att sätta ner arbetsgivaravgifterna för nyanställningar som ökar sysselsättningen i ett företag, det vill säga den gamle LO-ekonomen Gösta Rehns förslag om så kallade marginella sysselsättningsstöd. Ett argument emot sådana stöd har varit att det skulle gynna expanderande företag på bekostnad av krympande. Men det argumentet gäller ju inte i nuvarande situation då vi har stöd som kraftigt gynnar just företag med problem. Marginella sysselsättningsstöd skulle i nuvarande läge istället bidra till bättre balans. Och det skulle hjälpa de tidigare visstidsanställda som förlorat sina anställningar att komma tillbaka i arbete igen.
Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi, vetenskaplig rådgivare, Fores