Från nyanländ till nyanställd – FORES Studie 2010:2

På plats för att kommentera fanns integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP) och Miljöpartiets integrationspolitiske talesman Mehmet Kaplan.

Rosenqvist inledde med en presentation av studien och berättade att sedan 90-talet har invandrare som grupp haft signifikant sämre hälsa och lägre inkomster än svenskar som grupp. Inte bara för dessa individer utan även för svensk ekonomi skulle det betyda oerhört mycket om man lyckas integrera den nya arbetskraften.

Rosenqvist lyfte fram ironin i att Sverige är i behov av arbetskraftsinvandring och har en del av arbetskraften här, men inte lyckas integrera den på arbetsmarknaden. Den integrationen sammanfattade han med:

– Topp i ambition, men botten i resultat.

Han tog också upp att den ersättning den nyanlände får för att delta i ett introduktionsprogram har haft helt omvända incitament inbyggda. De som arbetat vid sidan av har fått sänkt bidrag, samtidigt som de som inte deltagit i alla delar av introduktionen fått behålla hela sin ersättning.

Den metod som verkligen visat sig fungera är arbetspraktik, men Rosenqvist konstaterade samtidigt att den använts alldeles för sällan.
Det finns dock små öar av framgång, påpekade Rosenqvist som valt ut Värnamo, Vaggeryd och Gnosjö som exempel på kommuner med hög invandring och välfungerande integration. Det som förenar dessa kommuner är att de lagt stor vikt på arbetspraktik och att civilsamhället, det lokala näringslivet och kommunen samarbetat och där man anpassat introduktionen efter näringslivets behov.

Inför regeringens reformer ställde sig Rosenqvist positiv till att ansvaret nu läggs hos Arbetsförmedlingen och att ett lotssystem införs – privata aktörer som får ersättning efter hur snabbt de lyckas få en nyanländ i arbete. Han påpekade dock att det kan bli svårt att ge lotsarna betalt efter prestation eftersom de nyanlända har så olika förutsättningar och står olika långt ifrån arbetsmarknaden.

Han avslutade sin presentation med att ställa sig frågande till om en centralisering av integrationsarbetet är rätt väg att gå, då de som lyckats med integrationen har gjort det genom lokal samverkan. Det är också uppenbart att problematiken inte beror på de invandrare som kommer hit, eftersom samma grupper klarat sig utmärkt i exempelvis USA och Kanada. Problemet har varit mottagandet i Sverige.

Integrationsminister Nyamko Sabuni inledde sin kommentar till studien med att sätta fingret på det som varit känt länge. Människor kommer inte hit för att bli omhändertagna, utan för att kunna leva i fred och försörja sig själva. Vi har inte alltid kunnat erbjuda detta. Hon kritiserade kommunernas agerande och gav dem stor del av ansvaret till varför många hamnat på socialkontor och fått lära sig om ersättningssystem istället för om hur den svenska arbetsmarknaden fungerar. Hon efterlyste också ett ökat samarbete mellan kommunerna och talade om en förlegad syn om att man ska bo, arbeta, studera och praktisera i samma kommun.

Tidigare har systemet har fått stå över individen, menade Sabuni och nämnde SFI som ett exempel. Förutom att 90 % av lärarna inte är utbildade inom området, har man inte lyckats kominbera kursen med arbete eller praktik. SFI ska nu bli en renodlad introduktionskurs. De som inte klarar kursen inom två år ska istället kunna studera vid exempelvis folkhögskola, om det passar personen bättre.

Mehmed Kaplan, riksdagsledamot och Miljöpartiets integrationspolitiske talesman, menade att han rent ideologiskt inte hade mycket att anmärka på angående studien, utan uppmärksammade istället attitydfrågor. Vi har en stelhet inte bara på arbetsmarknaden, utan också på hur vi ser på dem med utländsk härkomst. Han höll med Nyamko Sabuni om att krav kan vara bra, men var kritisk till en tvåårig maxgräns på SFI. Vidare nämnde han kravet på språkkunskap som en fixering på att folk ska prata med perfekt språkmelodi och efterlyste istället ett fokus på funktionalitet.

I den avslutande debatten upprepade Rosenqvist sin fråga om hur ersättningssystemet för lotsarna ska fungera när invandrare har olika svårt att komma in på marknaden. Sabuni försvarade modellen som hämtat inspiration från Australien. Lyckas man få ut någon i arbete får man full ersättning, men ersättningsperioderna kommer att vara olika långa för olika individer.

Rosenqvist ställde sig också frågande till varför SFI ska fortsätta drivas i kommunal regi när så mycket annat ska föras över till staten. Sabuni svarade att man nu inför nationella prov och att initiativ tagits av bland andra Stockholms universitet som nu startar en utbildning för de som vill utbilda sig till SFI-lärare. Tvåårsgränsen försvarade hon med att det inte handlar om att frånta människor utbildningsmöjligheter, utan det finns andra alternativ efteråt.

Kaplan kritiserade Sabuni för att det ibland låter som att vissa är lata och väntar på att bli försörjda av samhället. Han underströk att vi måste börja med de grundläggande rättigheterna och framförallt ta tag i arbetet mot diskriminering.

Sabuni svarade med att regeringen ändrat diskrimineringslagen och opinionsbildar, men att det inte går att lösa dessa problem helt och hållet. Vi måste få folk i arbete – trots diskrimineringen.

FORES vd och moderatorn Martin Ådahl tog därefter upp Kanada som ett bra exempel där civilsamhället haft en stor betydelse för integrationen och undrade varför Sabuni inte vågar lägga över mer av ansvaret, kanske till och med hela, för introduktionen på ideella föreningar som upphandlas av kommun eller stat. Hon svarade med att den ideella sektorn är en viktig del, men att det inte går att föra över för stora delar av ansvaret hos civilsamhället eftersom någon alltid måste kunna ställas till svars om något går fel.

En avslutande fråga från publiken gällde om det verkligen alltid är positivt att skynda på processen att få ut nyanlända på arbetsmarknaden. Om lotssystemet fungerar så att lotsen får betalt efter tid kan detta kanske missgynna till exempel akademiker som istället skulle behöva lägga tid på att validera sin utbildning mot svensk standard.