Varför går det bra för Sverige?

Den 30 januari anordnade FORES ett seminarium i samband med lanseringen av Andreas Berghs och Magnus Henreksons nya bok ”Varför går det bra för Sverige?”. En bok som utreder sambandet mellan storleken på offentlig sektor och ekonomisk tillväxt.

Se foton från seminariet

Se bildpresentationen

Moderator och FORES VD Martin Ådahl inledde seminariet med att ta upp myten att Sveriges ekonomi skulle vara en ”humla som flyger mot alla odds” och menade istället att allt i boken talar för att humlan flyger precis som den ska och att det inte finns något bakomliggande mysterium till varför den lättar från marken.

Magnus Henrekson och Andreas Bergh presenterade bokens huvudpunkter. SVD:s politiska chefredaktör PJ Anders Linder och Folkbladets Widar Andersson kommenterade boken.

Henrekson inledde med att presentera data över Sveriges BNP-tillväxt över ett par decennier, och påpekade att många förväntade sig att Sverige skulle drabbas hårt av finanskrisen, men att Sverige istället har klarat sig bättre än både USA och Euroområdet. Henrekson beskrev att Sverigebilden håller på att förändras, Sverige är numera ”the nordic star” med bland annat en låg statsskuld.

Andreas Bergh presenterade huvudfrågan: ”Givet vad ekonomer tror sig veta om ekonomisk tillväxt är Sveriges relativa framgångar paradoxala eller svårförklarade?”. Bergh menade att svaret är nej. Efter att ha studerat tre olika metoder och kunskaper om tillväxt, har författarna kommit fram till att Sveriges tillväxt inte är någon gåta, utan att den istället är förväntad. Teorin om varför det inte skulle ha gått bra för Sverige säger att höga skatter och en stor offentlig sektor generellt hämmar den ekonomiska tillväxten. Men även här, underströk Andreas, finns en förklaring till den svenska tillväxten. Sveriges skattekvot har sedan 1990-talet minskat med 10 procent, från 56 procentenheter till dagens 46 procent. Enligt forskningen innebär detta en 0,5 till 1 procentenhet högre ekonomisk tillväxt per år om allt annat är lika.

Henrekson avslutade med att framgångarna för den svenska ekonomin är helt i linje med den moderna tillväxtforskningen och att Sverige är ett skolboksexempel. Men det finns utrymme för fler reformer, landet har enligt Henrekson exempelvis fortfarande en stel arbets- och bostadsmarknad. Det kan alltså gå ännu bättre.

PJ Anders Linder berömde boken och menade att allmänheten inte har delgivits några vettiga förklaringar till Sveriges framgångar, vilket nu Henrekson och Bergh erbjuder. Linder undrade sedan hur väl författarna anser att den svenska staten använder skatteinkomsterna och samt om det finns några transfereringar som kan verka tillväxtfrämjande. Henrekson menade att den offentliga sektorn i allmänhet använt sina resurser ineffektivt, och framhöll som exempel polisen.

Widar Andersson knöt an till författarnas argumentation om att länder med hög tillit kan tillåta sig att ha en stor offentlig sektor utan att det sker på bekostnad av den ekonomiska tillväxten och frågade om Sverige som invandrarland och med stora integrationsproblem är i riskzonen för att utsättas för en försämrad tillit.

Andreas Bergh betonade att finns lite faktisk data på området, men baserat på det data som finns verkar tilliten vara oerhört stabil och att det inte finns något som tyder på att den kommer att minska.

När sedan publiken välkomnades in i debatten ställde Per Borg frågan:

– Om det är så att den totala skattekvoten måste sänkas för att tillväxten i sin tur ska öka, vem ska då stå för kostnaden av välfärden?

Berghs personliga gissning var att Sverige inte kommer att sänka skatterna ytterligare, utan att vi har nått maxpunkten. Trots att alliansen många gånger sagt att dem kommer att låta skatterna sjunka har detta inte skett, uppgav Bergh.

FORES Harald Edquist ställde till sist frågan om vad författarna tror är det största hotet mot den ekonomiska tillväxten i framtiden.

Henreksons uppfattning var att det största hotet är den nuvarande utformningen av arbetsmarknaden. Att de bara är visstidsanställningarna som är liberala:

– När människor har fått en fast anställning biter sig de fast vid den och byter sällan frivilligt till mer expansiva företag. Här behöver välfärdsstaten bidra till att skapa ytterligare trygghet.