Schenström, Willman: Allvar i nya klimatrapporten från FN
Världen är på väg mot en katastrofal temperaturökning på över 3 grader. Det framgår av en färsk FN-rapport som understryker att tiden håller på att rinna ut för att hantera klimatförändringarnas värsta effekter. Rapporten visar att möjligheten att hålla uppvärmningen inom 1,5 grader ”kommer att vara borta inom några år” om vi inte agerar snabbt. För att hålla oss inom detta mål måste de globala utsläppen minskas med 42 procent till 2030 och med 57 procent till 2035, jämfört med nivåerna 2019. Läs Fores vd Ulrica Schenström och klimatpolitiska expert Anna Willmans kommentar om rapporten.
Klimatförändringarna orsakar redan allvarliga skador på människors liv och samhällen världen över. Med varje bråkdel av uppvärmning ökar både frekvensen och intensiteten av farliga värmeböljor, förödande stormar och andra katastrofer. Det innebär att varje ton koldioxid som undviks minskar människors lidande. Vid 3 graders uppvärmning menar forskare att världen kan passera flera kritiska trösklar utan återvändo.
Utmaningen för länder ligger i att göra sina ekonomier fossilfria och motståndskraftiga mot klimatförändringar. För utvecklingsländer är detta en särskilt svår utmaning eftersom det kräver stora investeringar och tillgång till ny teknik som både bryter fossilberoendet och ökar motståndskraften mot ett varmare klimat. Samtidigt kämpar många av världens fattigaste länder med ansträngda budgetar, höga statsskulder och en privat investeringssektor som ofta tvekar att investera i tillväxtmarknader.
Rapporten betonar att utvecklingsländer är i akut behov av kraftigt ökade investeringar. Finansieringen av klimatåtgärder i dessa länder kommer att vara ett huvudämne under COP29-toppmötet i Baku. Länderna förväntas enas om ett nytt långsiktigt finansiellt mål som ersätter dagens mål på 100 miljarder dollar per år, vilket sattes 2009 och nåddes först 2022.
Men, som med många frågor på COP, finns det en klyfta mellan vad rika och fattiga länder tycker kring denna fråga. Denna klyfta lär förvärras av att fler rika länder, inklusive Sverige, nu minskar sina biståndsbudgetar, vilket är var medel som ska användas för klimatfinansiering kommer ifrån.
I regeringens reformagenda, som beskriver Sveriges nya biståndsstrategi, kan vi utröna ett skifte i klimatbiståndets prioriteringar – från klimatanpassning till utsläppsminskningar i stora utsläppsländer.
Att fokusera mer på medelinkomstländer och utsläppsminskningar kan framstå som ett effektivt sätt att använda begränsade medel. Men samtidigt finns det ett uppenbart behov av klimatanpassning i låginkomstländer, där finansiering är svår att få tag på. Vi behöver därför arbeta på båda fronterna – både utsläppsminskning och anpassning – snarare än att minska stödet till anpassning i fattigare länder för att prioritera utsläppsminskningar i medelinkomstländer.
Skiftet i prioriteringar kan även signalera ett minskat fokus på ”sköra stater” (fragile states) – länder som ofta är mycket sårbara för klimatförändringarnas negativa effekter men som har låga utsläpp och därmed begränsade möjligheter att minska sina utsläpp, även om de med rätt stöd skulle kunna undvika framtida utsläpp. Genom att ignorera dessa staters akuta behov av klimatanpassningsstöd riskerar vi inte bara att öka deras sårbarhet, utan också att minska förtroendet för de pågående globala klimatförhandlingarna.
Parisavtalet bygger på att varje land lever upp till sina egna klimatmål, där de rikare länderna ska leda vägen och ta ett större ansvar. Detta ledarskap är avgörande för att bygga internationellt förtroende. Det är därför centralt att vi själva håller vad vi lovar och inte fördröjer klimatomställningen. Om vi visar att vi kan minska utsläppen, samtidigt som vår ekonomi växer och utan att skapa sociala spänningar eller protester, kan vi inspirera andra att följa efter.
Den svenska regeringen måste höja ambitionsnivån för att säkerställa att vi når både våra nationella och EU- klimatmål. Regeringen når i dagsläget inte de nationella klimatmålen, och EU-målen för 2030 ser också ut att spricka. Fler styrmedel behövs för att få bukt med utsläppen inom transport och jordbruk. Miljömålsberedningen behöver också ta fram förslag på effektiva incitament för att öka kolsänkorna i skog och mark.
Om vi misslyckas med detta, riskerar andra EU-länder att följa efter. Om fler medlemsländer börjar bryta mot EU:s klimatlagstiftning riskerar EU att missa sina åtaganden under Parisavtalet. Och om ledaren i det globala klimatarbetet börjar svikta – vilket budskap skickar det då till resten av världen?
Ulrica Schenström, vd Fores
Anna Willman, klimatpolitisk expert Fores