Regeringen vill bygga kärnkraft med enorma subventioner, men resultatet riskerar att bli för sent och för dyrt. Professor Tomas Kåberger skriver om varför kärnkraften inte kan leverera vad svensk industri behöver: billig el snabbt.

Försäkringsbolag har aldrig varit förtjusta i att försäkra ägare mot skador av reaktorolyckor. Varken kärnkraftsbolagen eller villaägare kan köpa sådant skydd. Staten har sedan länge låtit reaktorägarna slippa ta det ansvaret. Vi är ”nödgade att ta atomkraften i anspråk – kosta vad det kosta vill – om vi inte vill acceptera en standardsänkning”, var argumentet för denna subvention i Atomansvarighets-utredningen, SOU 1959:34.

Man påstod länge att reaktorägarna skulle betala för den långsiktiga hanteringen av kärnavfallet. Men det blev allt dyrare ju mer man förstod problemen. Det som förr skulle bli bly-fyllda kapslar gjorda av tjock koppar, blev billigare ler-fyllda järntunnor med ett tunnare kopparhölje. När flera forskare visade att detta inte kunde garantera att hålla i hundra tusen år utan kanske bara hundra år, blev det kris för reaktorägarna. Då ändrade riksdagens majoritet lagen så att skattebetalarna i framtiden fick ta över ansvaret för förvaret, när det väl var förslutet. Ännu en subvention var införd genom lag 2020:685.

När några partier nu försöker få nya kärnreaktorer byggda är det ett problem att ingen vill låna ut pengarna. Anledningen är att alla reaktorer som byggts de senaste åren blivit försenade, att var tionde påbörjat bygge har avbrutits innan det blivit färdigt – ofta med konkurs, och att de som blivit klara ger el som kostar flera gånger mer än alternativen. Regeringens lösning är att driva igenom lagstiftning som gör att staten går in som bank med subventionerade lån.

Trots att skattebetalarna nu tar kostnaden för såväl eventuella kärnkraftsolyckor som slutförvar, och finansierar byggena med subventionerade lån är det bara statligt ägda Vattenfall som regeringen har förmått att uttrycka intresse att ta del av subventionerna för ny kärnkraft. Staten skall därför också gå in som direkt delägare i förhoppning att få med privata industriföretag.

Men bara kostnaden för att fortsätta produktionen av el i gamla, avskrivna reaktorer har i dag svårt att konkurrera med ny sol- och vind-el. Den konkurrerande sol- och vind-elen fortsätter dessutom att bli billigare med växande industriell erfarenhet.

Ny sol- och vind-el på land, liksom existerande avskrivna reaktorer, producerar el för mellan 25 och 50 öre per kWh. Havsbaserad vindkraft för mellan 50 öre och en krona per kWh. Nya kärnreaktorer kan producera el för mellan en och fem kronor per kWh. Den billigaste kärnkraften påstås byggas i Kina. De senaste två reaktorerna byggda vid Vogtle i USA och de planerade små reaktorer man hoppas kunna bygga med moduler från fabriker, kostar flera kronor per kWh enligt informationsföretag som Lazard, Bloomberg NEF, med flera. Europeiska tryckvattenreaktorer som nu byggs i Frankrike och England ligger däremellan med en kostnad på några enstaka kronor per kWh.

För att nya reaktorer skall kunna drivas i framtiden har regeringen och riksdagsmajoriteten därför bestämt att den som bygger en ny reaktorer skall garanteras ett pris under femtio år från det att en reaktor tas i drift som är så högt att reaktorerna garanterat går med vinst. En subvention, på i storleksordningen 1 000 miljarder kronor även om man bara bygger 2 500 MW nya reaktorer, som kommande generationer skattebetalare skall stå för.

Dessutom måste staten betala för ansökningsprocessen och betala kommuner där reaktorer kanske skall byggas.

För att det skall vinnas plats i elsystemet för den dyra, subventionerade kärnkraften förbjuder regeringspartierna samtidigt, via sina lokala företrädare i kommuner, utbyggnaden av billig vindkraftel på land och genom regeringsbeslut den mellan-dyra havsbaserade vindkraften i Östersjön, och har försvårat utbyggnaden av solel och batterier.

Olja kostar mellan 40 och 50 öre per kWh, fossil gas 30-40 öre och kol mindre ändå. Det är en bra idé att ersätta fossila bränslen i transportsektorn med el som dessutom är billigare. Kanske kan vi i Sverige även använda el som kostar lite mer än de fossila bränslen vi vill ersätta, eftersom vi tycker att grön omställning är viktigt. Men att använda kärnkraft som kostar 2-10 gånger så mycket som de bränslen vi vill ersätta är hopplöst.

För att det skall gå att elektrifiera industrin i Sverige måste elen vara billigare än de fossila bränslena. Det går inte att lösa genom beskattning av fossila bränslen i Sverige för då investerar industrin istället i de länder som tillåter billig sol- och vind-energi och som bygger ut batterikapaciteten.

Det allvarliga är att det är bråttom. När de nya stålverk, kemiindustrier, bränsletillverkare och fordonsindustrier som ersätter fossila bränslen med billig, förnybar el väl är byggda någon annanstans flyttar de inte tillbaka hit.

Kungliga Ingenjörsvetenskaps-akademien har påpekat detta i en rapport. Rådet för industrins omställning i Västra Götaland har dragit samma slutsats i en bedömning av elproduktion för regionen.

När man ser regeringens hängivna och för svensk industri och ekonomi skadliga politik återstår frågan: Varför?

Tomas Kåberger är styrelseledamot i Fores och bland annat professor i Industriell Energipolicy vid Chalmers i Göteborg.

Dagens rapport från Klimatpolitiska rådet (21/4-24) bekräftar vad vi redan visste: regeringens klimathandlingsplan är otillräcklig och för mycket ansvar skjuts till nästa mandatperiod. Utvärderingen måste få regeringen att tänka om och presentera nya konkreta klimatåtgärder redan innan sommaren, skriver Fores vd Ulrica Schenström och klimatpolitiska expert Anna Willman i en kommentar.

Motorn i klimatomställningen är ett fritt och starkt näringsliv med god tillgång till fossilfri el. Det är positivt att regeringen fokuserar på elektrifiering där alla fossilfria energislag ingår, men satsningar behövs även för effektivare energianvändning och cirkulär ekonomi.

För att nå EU:s klimatkrav till 2030 måste den sänkta bränsleskatten och reduktionsplikten ersättas med nya styrmedel – och det kan inte vänta till nästa mandatperiod. Väntar vi till 2027, när utredningen om nya ekonomiska styrmedel ska presenteras, måste utsläppen minska i en betydligt snabbare takt. Ju längre det dröjer, desto svårare blir det och desto högre kostnader kommer det att medföra.

Regeringen försvarar den kortsiktiga utsläppsökningen med att utsläppen minskar på lång sikt, men hur det ska förverkligas redogör inte klimathandlingsplanen. Dessutom används återkommande argument om att klimatpolitiken behöver folklig förankring. Acceptans för klimatpolitiken är avgörande för att klimatomställningen ska lyckas, men i den diskussionen glöms ofta bort att majoriteten av Sveriges medborgare vill att vi ska nå klimatmålen.

De grupper som drabbas hårdast av höga bränslepriser behöver stödjas på andra sätt än billigare utsläpp. Pris på utsläpp är nämligen kostnadseffektiv klimatpolitik, något som den här regeringen säger att de eftersträvar. Regeringen borde i stället se till att fördela de miljarder i intäkter som kommer att komma in från EU:s sociala klimatfond och nationella klimatstyrmedel på ett smart sätt, till exempel i form av transportstöd till landsbygden.

Ulrica Schenström, vd Fores
Anna Willman, klimatpolitisk expert Fores

Läs rapporten på klimatpolitiskaradet.se.

Regeringen har givit professor John Hassler i uppdrag att snabbutreda hur Sveriges klimatpolitik bör utformas i ljuset av EU:s nya stora klimatpaket Fit For 55. Läs Fores vd Ulrica Schenströms ord om Sveriges klimatpolitik.