Fri rörlighet för vem?

De senaste åren har både frivilligorganisationer och Socialstyrelsen uppmärksammat ett ökat antal personer från EU-länder som hamnar i utsatta situationer i Sverige.

Medierna skriver nästan uteslutande om rumänska romer, men gruppen är mer mångfasetterad än så. Syftet med ”Fri rörlighet för vem – Socialt och ekonomiskt utsatta EU-migranter i Sverige” (Fores Policy Paper 2014:4) är att analysera och beskriva hur situationen är för de EU-medborgare som befinner sig i Sverige men av olika anledningar befinner sig utanför det svenska systemet. Rapporten är skriven av Anna Kindal som en del av hennes praktik på Fores migrationsprogram under våren 2014.

EU-migranter i utsatthet i Sverige är en mycket heterogen grupp. De kommer bland annat från Rumänien, Spanien, Polen, Bulgarien, Ungern och Kroatien. Kartläggningen av denna grupp försvåras av att mörkertalet av utsatta EU-migranter i Sverige är stort.

De flesta av dessa EU-migranter bor utomhus, i tält, bil eller husvagn, men en stor del bor hos vänner, i andrahand eller hos släktingar. Många personer är inte hemlösa i hemlandet, och är här mer eller mindre tillfälligt för att söka en försörjning. De främsta insatserna ges från frivilligorganisationer i form av mat, kläder och rådgivning. I många fall rekommenderas personerna att återvända hem. Kommunernas socialtjänst möter inte gruppen regelbundet, men beviljar i de flesta fall akutstöd för att bemöta en nödsituation, ofta i form av hemresa.

Rapporten visar att förutsättningarna i Sverige, i form av brist på bostäder och arbetstillfällen, gör att det blir svårt för människor att ta sig in i samhället. Dessutom är det komplicerat att orientera sig i det svenska systemet som nyanländ, då informationen om vilka myndigheter man kan vända sig till, samt hur man går tillväga för att ta sig in på arbets- och bostadsmarknaden, är undermålig.

En person med uppehållsrätt har rätt till samma behandling som landets medborgare i varje myndighetskontakt. Detta skapar många utmaningar för svenska myndigheter som själva måste informera sig om en persons status, eftersom uppehållsrätten inte grundar sig på något formellt beslut från Migrationsverket. En person kan ha uppehållsrätt utifrån olika kriterier och många myndigheter saknar tydliga direktiv för bedömningen. Således kan socialt utsatta EU-migranter nekas den likabehandling de har rätt till och de riskerar även att bli extra utsatta när de hamnar i svårigheter.

Många personer undviker även myndighetskontakt och saknar uppehållsrätt. De hamnar därför i helt andra situationer och har endast rätt till akut stöd för att avhjälpa en nödsituation.

Utsatta EU-migranters situation skulle kunna förbättras genom en lång rad mindre eller större förändringar när det gäller arbetsmarknad, bostadsmarknad, stöd till frivilliginsatser, myndigheters kompetens och samordning med mera. Rapportens syfte har inte varit att presentera förslag på dessa områden, utan här behövs ett fortsatt arbete för att identifiera de mest lämpliga åtgärderna.

Det står ändå tydligt att det finns ett vägval när det gäller hur samhället ska bistå de personer som möjligtvis har, eller saknar uppehållsrätt. Här skulle civilsamhället kunna länka utsatta EU-migranter till mer långsiktiga lösningar, som till exempel permanenta boplatser eller strategier för sysselsättning, skolgång och etablering.